I sommarens soliga dagar!
Idag var jag tröttare än tröttast och sov till mitt på dagen, närapå.
Först när minsta barnet kom och sa hejdå, för hon skulle traska ner på stadens gator och torg, så blev det liv i mig. Jag ville följa med!!
Kvickt i litet kläder, fjättrande av två små värmetåliga och så iväg.
Det är svårt att tänka sig att det FAKTISKT kan komma snö igen... Eller i alla fall bli nedrigt kallt och blött à la svensk sommar på vanligt sätt. Men det är väl bara att trivas så länge det varar!
Minsta Barnet lämnade vi tillsammans med kompisen och dennas lille bror, som visade sig vara en hundviskare av format. Han satte sig ner på knä och fram ilade Jazz - japp, JAZZ!! - och begynte snusa och småslicka gossebarnet å anletet. Och då skall ändå noteras att det var inte fråga om ett mycket litet barn med matrester och annan slags hängande från kinderna utan en ytterst prydlig ung man.
Fina Jazzen, och fina lillebroren!
Sen tog vi oss ensamma hemåt i lagom takt och slog oss ner här och var för litet samspråk.
Bakom indrottshuset fick de små rusa lösa och härja, det var länge sen vi besökte den stora gräsplanen!
Det var egentligen inget bra fotograferingsväder, för det var nästan omöjligt att undvika skuggor och hårda dagrar. Men jag ställde in såväl färg som skärpa och kontrast på maxvärden och hade litet kul ändå!
Och JAG var ju förstås också med:
Det är värst vad många stora hundtänder det fastnar på bilderna såna här dagar!
Tänk att för mig, och mitt slags folk, är det så uppenbart att hundarna är a) varma och b) glada - de skrattar ju! Men för många andra ser de bara farliga och arga ut!
En del hundfantaster anser att alla hundrädda bara måste skärpa sig och inte bli rädda när lösa hundar springer fram till dem.
Jo tack, så behändigt det vore om det fungerade så!
Om jag bara kunde skärpa mig när en stor spindel blänger på mig i tvättstugan, exempelvis.
Det är mycket möjligt att spindeln är glad och fredlig men jag vill absolut inte ha den i min närhet i alla fall - jag vill faktiskt inte ens SE den!
Precis på samma sätt fungerar det med hundrädsla - därför kan man lika gärna lägga av med sitt "Lille Fido är så snäll så snäll" och se till att hålla ordning på hunden i stället. Och ser man att nån människa verkligen är hundrädd så kan man vara snäll och försöka påkalla sin hunds uppmärksamhet så att hunden i fråga inte ens tittar på den hundrädda, för många tycker att just blickarna är det allra otäckaste.
Jo, jag vet att det är svårt att förstå, det tycker jag också, men man får ju bara finna sig. Och försöka vara litet hygglig!!
Först när minsta barnet kom och sa hejdå, för hon skulle traska ner på stadens gator och torg, så blev det liv i mig. Jag ville följa med!!
Kvickt i litet kläder, fjättrande av två små värmetåliga och så iväg.
Det är svårt att tänka sig att det FAKTISKT kan komma snö igen... Eller i alla fall bli nedrigt kallt och blött à la svensk sommar på vanligt sätt. Men det är väl bara att trivas så länge det varar!
Minsta Barnet lämnade vi tillsammans med kompisen och dennas lille bror, som visade sig vara en hundviskare av format. Han satte sig ner på knä och fram ilade Jazz - japp, JAZZ!! - och begynte snusa och småslicka gossebarnet å anletet. Och då skall ändå noteras att det var inte fråga om ett mycket litet barn med matrester och annan slags hängande från kinderna utan en ytterst prydlig ung man.
Fina Jazzen, och fina lillebroren!
Sen tog vi oss ensamma hemåt i lagom takt och slog oss ner här och var för litet samspråk.
Bakom indrottshuset fick de små rusa lösa och härja, det var länge sen vi besökte den stora gräsplanen!
Det var egentligen inget bra fotograferingsväder, för det var nästan omöjligt att undvika skuggor och hårda dagrar. Men jag ställde in såväl färg som skärpa och kontrast på maxvärden och hade litet kul ändå!
Och JAG var ju förstås också med:
Det är värst vad många stora hundtänder det fastnar på bilderna såna här dagar!
Tänk att för mig, och mitt slags folk, är det så uppenbart att hundarna är a) varma och b) glada - de skrattar ju! Men för många andra ser de bara farliga och arga ut!
En del hundfantaster anser att alla hundrädda bara måste skärpa sig och inte bli rädda när lösa hundar springer fram till dem.
Jo tack, så behändigt det vore om det fungerade så!
Om jag bara kunde skärpa mig när en stor spindel blänger på mig i tvättstugan, exempelvis.
Det är mycket möjligt att spindeln är glad och fredlig men jag vill absolut inte ha den i min närhet i alla fall - jag vill faktiskt inte ens SE den!
Precis på samma sätt fungerar det med hundrädsla - därför kan man lika gärna lägga av med sitt "Lille Fido är så snäll så snäll" och se till att hålla ordning på hunden i stället. Och ser man att nån människa verkligen är hundrädd så kan man vara snäll och försöka påkalla sin hunds uppmärksamhet så att hunden i fråga inte ens tittar på den hundrädda, för många tycker att just blickarna är det allra otäckaste.
Jo, jag vet att det är svårt att förstå, det tycker jag också, men man får ju bara finna sig. Och försöka vara litet hygglig!!