Himlen får vänta
I lördags var det så soligt och fint - äntligen en dag som passade precis för litet kvalitetssamvaro med Jazz.
Hurra!! sa Jazz förstås och struttade i väg med sin matte.
När Jazz är förtjust över nåt sprätter alla hans ben och svansar och öron åt alla håll; han ser helt osorterad och halvt osammanhängande ut. Men glad!
Vi begav oss upp på kyrkåsen - där är konstigt nog nästan alltid folk- och hundtomt. Gott om stenar och annat att klättra på finns det också.
Jazz fick leta efter just precis bara mattes tallkotte bland en mängd andra tallkottar; det gör han gärna och väl. Avlämnandet är det litet si och så med - ganska rufsig och blöt var kotten innan jag fick tillbaks den!
Sträcka ut är precis vad en pinne behöver ibland!
Jag hittade vårens första blåsippor och åt förstås upp en.
Passivitetsträning med dvärgpinscher kan man bara göra i vissa väder. Men i lördags gick det finfint!
Mer avslappnad...
Väldigt avslappnad!! Jazz har blivit en rätt avspänd kille. För att vara pinscher...
Vi tog en sväng runt torget, och såg på den livliga torghandeln (obs. ironi), och sen vidare till gravplatsen, eller hur det heter. Alltså inte kyrkogården (där det är typ fullsatt) utan det stället där man numera, vid behov, blir nedgrävd eller utspridd eller så.
Där får man apselut inte medföra hundar, och i minneslunden dit vi styrde våra steg får man ännu mindre ha hundar.
Däri gav jag katten - hundar kan väl också behöva sitta och kontemplera sina absent friends. And foes.
Men naturligtvis får hunden inte gå och stryka och göra ifrån sig hur som helst, den får allt sitta lugnt och fint bredvid sin matte.
Tänk när man var liten - folk som var 5 år äldre kändes som rena utomjordingarna!
Sen blev man litet större och blev plötsligt nära på jämnårig med såna som är 10 år äldre (och yngre, men tala inte om det för dem. Ungdomarna, alltså.)
Nu är jag så ålderstigen så jag tycker inte det är nån större skillnad på mig och dem som redan har gått vidare och lämnat detta jordiska.
Och jag tycker det är rätt skönt. Inte så att jag längtar hädan, litet längre vill jag allt att jordelivet skall vara, men det känns inte så väldigt främmande längre, det där med döden.
Sen tycker jag om att sitta och småprata med folk och fä också. Farmor och Peppar och släktningar som man aldrig har träffat och vänner man hade velat ha litet längre på denna sidan. Ibland är det nästan som man får svar, fast om svaren kommer inifrån eller utifrån kan man inte riktigt veta. Det är inte så viktigt heller.
Man får i alla fall glädjas åt att så pass många finns i livet - de är så många som är döa, som Linus-Ida säger.
Jag undrar just när jag skall upphöra att ha Joakim von Anka-frisyr...
Hurra!! sa Jazz förstås och struttade i väg med sin matte.
När Jazz är förtjust över nåt sprätter alla hans ben och svansar och öron åt alla håll; han ser helt osorterad och halvt osammanhängande ut. Men glad!
Vi begav oss upp på kyrkåsen - där är konstigt nog nästan alltid folk- och hundtomt. Gott om stenar och annat att klättra på finns det också.
Jazz fick leta efter just precis bara mattes tallkotte bland en mängd andra tallkottar; det gör han gärna och väl. Avlämnandet är det litet si och så med - ganska rufsig och blöt var kotten innan jag fick tillbaks den!
Sträcka ut är precis vad en pinne behöver ibland!
Jag hittade vårens första blåsippor och åt förstås upp en.
Passivitetsträning med dvärgpinscher kan man bara göra i vissa väder. Men i lördags gick det finfint!
Mer avslappnad...
Väldigt avslappnad!! Jazz har blivit en rätt avspänd kille. För att vara pinscher...
Vi tog en sväng runt torget, och såg på den livliga torghandeln (obs. ironi), och sen vidare till gravplatsen, eller hur det heter. Alltså inte kyrkogården (där det är typ fullsatt) utan det stället där man numera, vid behov, blir nedgrävd eller utspridd eller så.
Där får man apselut inte medföra hundar, och i minneslunden dit vi styrde våra steg får man ännu mindre ha hundar.
Däri gav jag katten - hundar kan väl också behöva sitta och kontemplera sina absent friends. And foes.
Men naturligtvis får hunden inte gå och stryka och göra ifrån sig hur som helst, den får allt sitta lugnt och fint bredvid sin matte.
Tänk när man var liten - folk som var 5 år äldre kändes som rena utomjordingarna!
Sen blev man litet större och blev plötsligt nära på jämnårig med såna som är 10 år äldre (och yngre, men tala inte om det för dem. Ungdomarna, alltså.)
Nu är jag så ålderstigen så jag tycker inte det är nån större skillnad på mig och dem som redan har gått vidare och lämnat detta jordiska.
Och jag tycker det är rätt skönt. Inte så att jag längtar hädan, litet längre vill jag allt att jordelivet skall vara, men det känns inte så väldigt främmande längre, det där med döden.
Sen tycker jag om att sitta och småprata med folk och fä också. Farmor och Peppar och släktningar som man aldrig har träffat och vänner man hade velat ha litet längre på denna sidan. Ibland är det nästan som man får svar, fast om svaren kommer inifrån eller utifrån kan man inte riktigt veta. Det är inte så viktigt heller.
Man får i alla fall glädjas åt att så pass många finns i livet - de är så många som är döa, som Linus-Ida säger.
Jag undrar just när jag skall upphöra att ha Joakim von Anka-frisyr...