Käcka saker som händer
Igår morse när jag gick med alla fyra mickaboerna nalkades vi en busskur. I den stod en dam och en herre och såg ytterst hund-ovänliga ut. Och de granskade oss! Men man blir rätt hårdhudad när man envisas med att ha fyra hundar, varav en mördarmodell, så jag beredde mig på att vända andra kinden till.
Och när vi kom fram till kuren upphov damen sin stämma och sa: -Oj så många hundar, och så fint de kan gå! och så såg hon så innerligt snäll ut och bad att få klappa litet på kusarna.
Där fick jag!
Sen på kvällen, när jag var ute med lilla och litet större Röd, så hade jag med mig kycklingleverpastej i en liten dosa. Det är jättesmarrigt tycker alla hundar, Tigers bästa rut-godis och t.o.m. Ying är benägen att anstränga sig litet för en slick. Så när hundarna fick vittring på ett eller flera rådjur och satte nosarna i vädret beredda att dra i 180 knyck, då ropade jag in dem i fast förvissning att kycklingpastej i näbbet är bättre än rådjur långt borta på åkern. Det tyckte hundarna också och slafsade och slickade, ganska vänskapligt. Och ganska kladdigt.
Efter detta smaskande gick de och fnös, kladdpellarna. Då mötte vi en tant som också var rätt snäll, och när hon hörde hur de snörvlade och fnös frågade hon: -Är de förkylda?
Samtidigt såg jag en hare längre fram och kände mig nödgad att koncentrera mig helt på mina små stövare, varför jag svarade ganska disträ: -Nä, de har leverpastej i näsorna.
Och sen hann jag inte säga mer.
Men hon såg ganska undrande ut, damen.
Och när vi kom fram till kuren upphov damen sin stämma och sa: -Oj så många hundar, och så fint de kan gå! och så såg hon så innerligt snäll ut och bad att få klappa litet på kusarna.
Där fick jag!
Sen på kvällen, när jag var ute med lilla och litet större Röd, så hade jag med mig kycklingleverpastej i en liten dosa. Det är jättesmarrigt tycker alla hundar, Tigers bästa rut-godis och t.o.m. Ying är benägen att anstränga sig litet för en slick. Så när hundarna fick vittring på ett eller flera rådjur och satte nosarna i vädret beredda att dra i 180 knyck, då ropade jag in dem i fast förvissning att kycklingpastej i näbbet är bättre än rådjur långt borta på åkern. Det tyckte hundarna också och slafsade och slickade, ganska vänskapligt. Och ganska kladdigt.
Efter detta smaskande gick de och fnös, kladdpellarna. Då mötte vi en tant som också var rätt snäll, och när hon hörde hur de snörvlade och fnös frågade hon: -Är de förkylda?
Samtidigt såg jag en hare längre fram och kände mig nödgad att koncentrera mig helt på mina små stövare, varför jag svarade ganska disträ: -Nä, de har leverpastej i näsorna.
Och sen hann jag inte säga mer.
Men hon såg ganska undrande ut, damen.