Spänning på kvällskvisten
På dagens kvällspromenad var det allt tur att jag hade mickaboerna kopplade! När vi gick på en mörk gångväg längs med ån skuttade en hare ut på vägen framför oss och försvann i fjärran. Smådjuren blev förstås litet ystra, men inte så att de drog i kopplen; de bara fnös och stampade litet. Som cirkushästar.
Men plötslig dök haren upp igen ur mörkret, i riktning mot oss och med ännu litet större hastighet.
Han (eller om det var en hon) vek av ut på gräsmattan innan vi möttes och i samma stund upptäckte vi att han var förföljd av en liten svart pudel. En liten svart pudel som uppenbarligen hade en prima afton.
Och inte nog med detta: efter pudeln kom en äldre herre galopperande. Och han, han hade verkligen behövt ha en bättre inkallning på sin hund!
Alltnog - jag måste erkänna att när mina små kusar hade insupit denna scen, då var jag GLAD att jag hade rejäla koppel på dem, för då var det liksom slut på lugnet.
Men det kunde det vara värt.
Men plötslig dök haren upp igen ur mörkret, i riktning mot oss och med ännu litet större hastighet.
Han (eller om det var en hon) vek av ut på gräsmattan innan vi möttes och i samma stund upptäckte vi att han var förföljd av en liten svart pudel. En liten svart pudel som uppenbarligen hade en prima afton.
Och inte nog med detta: efter pudeln kom en äldre herre galopperande. Och han, han hade verkligen behövt ha en bättre inkallning på sin hund!
Alltnog - jag måste erkänna att när mina små kusar hade insupit denna scen, då var jag GLAD att jag hade rejäla koppel på dem, för då var det liksom slut på lugnet.
Men det kunde det vara värt.