Gräsligt gräsligt övermåttan gräsligt.
I morse hälsade minsta lilla ensambarnet mig med den käcka frasen: -Det är åtta grader kallt! Till hennes försvar skall sägas att hon lät inte glad.
Framemot kl. 9 hade det fortfarande inte blivit varmare än minus sju, så då lät jag hoppet fara; det skulle inte komma att bli 15 grader varmt idag.
Kopplade därmed krakelspektakelbandet, klädde mig så varmt jag förmådde och gav mig åstad. Tyvärr hittade jag bara torgvantar i detta hus, varför jag redan efter 15 meter led av svårartat nagelspräck.
Humöret var således icke på topp.
Men hundarna, de var på topp, huvvaligen! Efter en slö helg med mycket isolation (Olsson var ju hemma. Pepprar äter Olsson. Tror Olssonmattar i alla fall. Litet grann tror jag det också.) tog det 2 km innan det ens var någon idé att tänka på sånt som "gå hyfsat". Det var bara att hänga med i svängarna, helt enkelt.
Som vanligt på måndagförmiddagarna var skogen runt elljusspåret formligen pepprad med barn. Från ung. 70 cm till 150 cm, eller däromkring.
Det skulle ju kanske vara klämmigt ifall någon som helst pedagogisk verksamhet försökte bedrivas, eller nånting över huvud taget nästan. Som det är nu skalar ungarna runt, eller står och fryser alltefter tycke och smak, medan fröknarna (inte en kill-fröken i sikte!) stampar i översta rocken och dricker kaffe.
Anledningen till detta måndagskul är att en hel del ungar ägnar helgen åt - ingenting alls. De kommer till skolan på måndag morgon (i bästa fall) med energi som har samlats sen fredag eftermiddag. Vilket får till följd att ingenting alls kan göras i form av skolarbete på måndagsförmiddagar - vildbasarna får rasa av sig i ohämmad frihet i skogen.
Och kanske är det en bra idé men det är himla synd om alla vanliga, normala, lagom aktiva ungar som måste börja varje arbetsvecka med att stå och huttra sig blå.
Dessutom har det lett till att mina barn lämnade den skolan med en djupt rotad avsky till skogar i allmänhet och just den skogen i synnerhet. Äldsta barnet, nu 22 år, har börjat komma över sin antipati medan minsta barnet, 14, fortfarande gör kräksljud vid tanken därpå.
Men det var, som man säger, en parentes.
Så väl barn som hundar fick i alla fall träna på möten - barnen fick träna på att INTE springa fram och kasta sig över hundarna uppifrån och hundarna fick träna på att stå ut med att barnen I ALLA FALL springer fram och kastar sig över hundarna uppifrån. Bra och nyttigt båda sorterna.
Sen gick vi hem, och jag har sanningen att säga inte tinat upp än.
Men jag har varit till Granngården och köpt två par vantar.
Framemot kl. 9 hade det fortfarande inte blivit varmare än minus sju, så då lät jag hoppet fara; det skulle inte komma att bli 15 grader varmt idag.
Kopplade därmed krakelspektakelbandet, klädde mig så varmt jag förmådde och gav mig åstad. Tyvärr hittade jag bara torgvantar i detta hus, varför jag redan efter 15 meter led av svårartat nagelspräck.
Humöret var således icke på topp.
Men hundarna, de var på topp, huvvaligen! Efter en slö helg med mycket isolation (Olsson var ju hemma. Pepprar äter Olsson. Tror Olssonmattar i alla fall. Litet grann tror jag det också.) tog det 2 km innan det ens var någon idé att tänka på sånt som "gå hyfsat". Det var bara att hänga med i svängarna, helt enkelt.
Som vanligt på måndagförmiddagarna var skogen runt elljusspåret formligen pepprad med barn. Från ung. 70 cm till 150 cm, eller däromkring.
Det skulle ju kanske vara klämmigt ifall någon som helst pedagogisk verksamhet försökte bedrivas, eller nånting över huvud taget nästan. Som det är nu skalar ungarna runt, eller står och fryser alltefter tycke och smak, medan fröknarna (inte en kill-fröken i sikte!) stampar i översta rocken och dricker kaffe.
Anledningen till detta måndagskul är att en hel del ungar ägnar helgen åt - ingenting alls. De kommer till skolan på måndag morgon (i bästa fall) med energi som har samlats sen fredag eftermiddag. Vilket får till följd att ingenting alls kan göras i form av skolarbete på måndagsförmiddagar - vildbasarna får rasa av sig i ohämmad frihet i skogen.
Och kanske är det en bra idé men det är himla synd om alla vanliga, normala, lagom aktiva ungar som måste börja varje arbetsvecka med att stå och huttra sig blå.
Dessutom har det lett till att mina barn lämnade den skolan med en djupt rotad avsky till skogar i allmänhet och just den skogen i synnerhet. Äldsta barnet, nu 22 år, har börjat komma över sin antipati medan minsta barnet, 14, fortfarande gör kräksljud vid tanken därpå.
Men det var, som man säger, en parentes.
Så väl barn som hundar fick i alla fall träna på möten - barnen fick träna på att INTE springa fram och kasta sig över hundarna uppifrån och hundarna fick träna på att stå ut med att barnen I ALLA FALL springer fram och kastar sig över hundarna uppifrån. Bra och nyttigt båda sorterna.
Sen gick vi hem, och jag har sanningen att säga inte tinat upp än.
Men jag har varit till Granngården och köpt två par vantar.