Grabbarna Grus
Den minnesgode läsaren kommer förhoppningsvis ihåg att det har varit litet grus i maskineriet mellan Tigg och Pepp. Valda delar av familjen var helt övertygade om att det ALDRIG skulle lösa sig. Under en tid var vi tvungna att hela tiden ha terrierna åtskilda, endera i olika rum eller också en av dem i bur. Det var ett pyckel, ska jag säga!
Men hur är det nu då? Jo tack, det kravlar på i rätt riktning. Tigger är förstås ett hår av hin som gärna morrar åt Pepp och säger "du får inte komma hit", "det är bara min matte", "passarebara" och annat sånt rart. Någon gång ibland kan Peppar bli lömsk men för det mesta räcker det med att bara säga åt dem (eller Tiger) litet stillsamt.
Dessemellan är de hur kärvänliga som helst; slickar varandra i ansiktena, sover tätt intill varandra osv.
Jag förstår inte riktigt hur deras relation ser ut, jag ser bara de tydliga sakerna. Som att när Tiger börjar svära så tittar Peppar (oftast) undan - han vill inte ha bråk. Hela hans kropp blir liksom låg-energisk. Han ids helt enkelt inte. Men ibland när Tigg är på honom hela tiden, verkligen bara bråkar, knuffas, muckar på alla sätt - då kan Peppars svans fara upp och så fräser han i, grundligt. Inte för att det verkar störa Tigern... För det mesta brukar jag i alla fall stötta Peppar: säga till Tiger att lägga ner, belöna Peppen när han inte svarar emot, se till att Pepp får vara ifred för sin hemska brorsa osv.
Jag tänker ofta på Peppars uppfödare Karin i det här sammanhanget (också). Att få köpa valp av henne var inte det lättaste, det var ganska nogsamma förhör som genomfördes. Och det är bra det! I alla fall - om mina hundar hade hon inga större farhågor; annat än för russlare. De är, enligt henne, ena jäkla djur som aldrig ger sig om de har bestämt sig för något (i detta fall: vi ska inte ha Peppar kvar!). Hon förstod så mycket om hundar, Karin - jag hade velat få höra så mycket mer!
Men hur är det nu då? Jo tack, det kravlar på i rätt riktning. Tigger är förstås ett hår av hin som gärna morrar åt Pepp och säger "du får inte komma hit", "det är bara min matte", "passarebara" och annat sånt rart. Någon gång ibland kan Peppar bli lömsk men för det mesta räcker det med att bara säga åt dem (eller Tiger) litet stillsamt.
Dessemellan är de hur kärvänliga som helst; slickar varandra i ansiktena, sover tätt intill varandra osv.
Jag förstår inte riktigt hur deras relation ser ut, jag ser bara de tydliga sakerna. Som att när Tiger börjar svära så tittar Peppar (oftast) undan - han vill inte ha bråk. Hela hans kropp blir liksom låg-energisk. Han ids helt enkelt inte. Men ibland när Tigg är på honom hela tiden, verkligen bara bråkar, knuffas, muckar på alla sätt - då kan Peppars svans fara upp och så fräser han i, grundligt. Inte för att det verkar störa Tigern... För det mesta brukar jag i alla fall stötta Peppar: säga till Tiger att lägga ner, belöna Peppen när han inte svarar emot, se till att Pepp får vara ifred för sin hemska brorsa osv.
Jag tänker ofta på Peppars uppfödare Karin i det här sammanhanget (också). Att få köpa valp av henne var inte det lättaste, det var ganska nogsamma förhör som genomfördes. Och det är bra det! I alla fall - om mina hundar hade hon inga större farhågor; annat än för russlare. De är, enligt henne, ena jäkla djur som aldrig ger sig om de har bestämt sig för något (i detta fall: vi ska inte ha Peppar kvar!). Hon förstod så mycket om hundar, Karin - jag hade velat få höra så mycket mer!