Don efter person
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har fyra hundar. Ibland verkar det som om jag bara har en, men en tiger. Orättvist? Nja, jag tror inte det. Jag tror det är don efter person.
Alltså; när vi bara ÄR, när vi "hänger" eller "softar", då är alla hundar "lika mycket", fast på olika sätt. Som nu: jag sitter i sängen och skriver, Ying ligger på mina fötter, Tigg vid min högra sida, Jazz och Pepp för ögonblicket på golvet men det är bara för att de blev varma; snart hoppar de upp igen. Och då kanske Tigg el. Ying hoppar ner.
Med träning är det litet samma sak. Om jag skulle träna med Jazz som jag tränar med Tiger skulle Jazz bli ledsen. Eller arg och försöka bita mig. Ja, det är sant! Försökte jag samma sak med Ying skulle han säga "Gnorf" och ägna sig åt något annat. Peppar kan jag träna ganska mycket med, men inte som med Tigern.
Hur jag tränar är också olika.
Idag gjorde vi några platsliggningar med matte-går-och-gömmer-sig, Tiger-träning alltså, och äldsta barnet fick stå och lura i ett fönster och signalera till mig om Tigern gjorde nåt. När det pep till i min radio kunde jag därmed ila runt knuten och vara ganska ögonbrynsrynkig mot Tigern. Inte mer än så, men just så.
Motsvarande sak med Jazz skulle inte alls ha gått. Om jag hade varit det minsta sur skulle han ha blivit nipprig och studsat runt som ett fullblod. Ying skulle ha gått in och lagt sig: -Skarevasåså... Peppar skulle jag aldrig ha nänts tala i dova toner till!
Men detta att jag ställer större krav på Tiger är ju inte att jag är elak mot honom. Inte heller är jag elak mot de andra när Tiger får träna mer, tävla mer, vara med mer. Tigern kräver mer på alla sätt, för att må bra och vara hanterlig. Han orkar också anstränga sig mycket mer utan att tappa sugen, därför kan jag kräva större precision av honom. Mot större belöning, förstås!
Numera är det faktiskt så, att jag kan träna med en hund medan de andra hundarna ligger eller sitter och slötittar på - de vet att de får sitt och de måste inte vara på hela tiden.
Det här med att ha ett helg gäng hundar i mer eller mindre samma ålder och av div. raser har gjort att jag är ganska immun mot träningsevangelier.
När jag först fick hem Nero gick jag igång helt och hållet på tok-aktivering och shaping med klicker. Och så visade det sig vara en sån hund som hade behövt minst ett år att bara landa och LÅTA BLI att bjuda på beteenden...
Nu tar jag det mesta med en nypa salt och ganska mycket eftertanke.
Jag använder klicker mycket vid inlärning - men ibland låter jag bli och använder gamla visa- eller locka-metoder i stället.
Jag är frikostig med godis och lekbelöningar - men det händer att jag korrigerar.
Man får anpassa sig inte bara till hunden utan till hur man själv och hunden fungerar tillsammans. Jag är inte samma matte till Jazz som till Peppar.
Och vet ni - det går att tillämpa på människor också!
Alltså; när vi bara ÄR, när vi "hänger" eller "softar", då är alla hundar "lika mycket", fast på olika sätt. Som nu: jag sitter i sängen och skriver, Ying ligger på mina fötter, Tigg vid min högra sida, Jazz och Pepp för ögonblicket på golvet men det är bara för att de blev varma; snart hoppar de upp igen. Och då kanske Tigg el. Ying hoppar ner.
Med träning är det litet samma sak. Om jag skulle träna med Jazz som jag tränar med Tiger skulle Jazz bli ledsen. Eller arg och försöka bita mig. Ja, det är sant! Försökte jag samma sak med Ying skulle han säga "Gnorf" och ägna sig åt något annat. Peppar kan jag träna ganska mycket med, men inte som med Tigern.
Hur jag tränar är också olika.
Idag gjorde vi några platsliggningar med matte-går-och-gömmer-sig, Tiger-träning alltså, och äldsta barnet fick stå och lura i ett fönster och signalera till mig om Tigern gjorde nåt. När det pep till i min radio kunde jag därmed ila runt knuten och vara ganska ögonbrynsrynkig mot Tigern. Inte mer än så, men just så.
Motsvarande sak med Jazz skulle inte alls ha gått. Om jag hade varit det minsta sur skulle han ha blivit nipprig och studsat runt som ett fullblod. Ying skulle ha gått in och lagt sig: -Skarevasåså... Peppar skulle jag aldrig ha nänts tala i dova toner till!
Men detta att jag ställer större krav på Tiger är ju inte att jag är elak mot honom. Inte heller är jag elak mot de andra när Tiger får träna mer, tävla mer, vara med mer. Tigern kräver mer på alla sätt, för att må bra och vara hanterlig. Han orkar också anstränga sig mycket mer utan att tappa sugen, därför kan jag kräva större precision av honom. Mot större belöning, förstås!
Numera är det faktiskt så, att jag kan träna med en hund medan de andra hundarna ligger eller sitter och slötittar på - de vet att de får sitt och de måste inte vara på hela tiden.
Det här med att ha ett helg gäng hundar i mer eller mindre samma ålder och av div. raser har gjort att jag är ganska immun mot träningsevangelier.
När jag först fick hem Nero gick jag igång helt och hållet på tok-aktivering och shaping med klicker. Och så visade det sig vara en sån hund som hade behövt minst ett år att bara landa och LÅTA BLI att bjuda på beteenden...
Nu tar jag det mesta med en nypa salt och ganska mycket eftertanke.
Jag använder klicker mycket vid inlärning - men ibland låter jag bli och använder gamla visa- eller locka-metoder i stället.
Jag är frikostig med godis och lekbelöningar - men det händer att jag korrigerar.
Man får anpassa sig inte bara till hunden utan till hur man själv och hunden fungerar tillsammans. Jag är inte samma matte till Jazz som till Peppar.
Och vet ni - det går att tillämpa på människor också!