Veckan som gick i bilder
I måndags skjutsade jag minsta barnet med gepäck till skolan för vidare befordran till Falun. -Jag vill också åka till Falund! gläfste Tiger. -Det heter inte Falund, det heter Falun. -Finns det köttbullar i Falund? Sålunda förlöpte Tigers och min konversation när vi for vidare till klubben för litet träning. Det var lääänge sen, och Tigern tjöt och hojtade när vi kom fram. Sen blev han litet fundersam för vi for förbi parkeringen och åkte bort till ridklubben i stället. Bättre plogat där, och en lagom rastningspromenad till hundstället.
Det var snö på fel ledd, förutom mängderna på marken, och såväl mössa som hår höll på att blåsa bort, men vi fick till en rätt bra träning ändå. Fast inkallning med ställande - näe, det GÅR inte!!
Mycket snö på taket över verandan.
Mycket snö överallt, faktiskt. Det nedra busvädret gjorde att det kändes mindre nöjsamt att ha minsta barnet på en buss till Falun(d), men hon kom fram i god ordning.
När Tigg och jag kom tillbaka till hästparkeringen ställde jag upp en ruta och skickade in honom - BINGO! Sen en till och det gick lika bra det. Hurra!
Tisdagen förlöpte med bara tråkiga promenader och frysning. Den spänning som gavs var att försöka slänga b*jspåsarna:
Man får klättra och kava och så gott som alltid slutar det med att man sjunker till gr*nen ned i drivorna och därmed får snö i kängskaften. Låt oss se det från den positiva sidan: man kan vara glad att man inte är rullatorbunden...
Peppen var inte särskilt uppåt i onsdags och torsdags - han hostade till ibland och kändes frussen. Litet dysterkvist också - han är nog alldeles förbaskat trött på snö och kyla.
Detta kanske förefaller vara en märklig illustration till begreppet vesen hund, men allting är ju relativt! Vädret var på värsta sportlov-i-fjällenhumöret - matten har fått solbränna med mössgräns i pannan. Och det är ju en smaksak om man tycker det är snyggt eller ej.
- INTE UTAN MITT TÄCKE! säger Jazz inför varje promenad. Ibland inte med täcket heller...
Skaren är en förtjusande uppfinning tycker Tiger. På onsdagen upptäckte han att han, och uteslutande han, kunde springa jättefort ovanpå skaren utan att trampa igenom. Därmed rusade han förbi de andra mickaboerna som tvangs att pulsa. Så Tigg for förbi dem som en skottspole, stannade tio meter framför och vände sig mot dem för att brista ut i ett högst retsam gläfsande. Salighetssak, sa Tiger!
På torsdagen var det kallt, kallt så jag tog bara Tiger och Ying på långpromenad i skogen. Två timmar i bara halvvägs upptrampade spår. Matte dog nästan. Tigern har blivit så slank så jag måste sy om hans matrixrock snart - magbandet sitter för löst. Tyvärr sitter ingenting för löst kring min egen mage.
Min egen lilla snuskhummer.
Jazz och Peppar fick en påklädd stadspromenad på en timme - de var ganska nöjda med såpass.
Så igår, fredag, var det alldeles strålande igen. Tio grader kallt på morgonen men solen värmde så gott och det blev strax alldeles drägligt. Jag var en slö matte och kom ut först runt 11-tiden - då med bara Pepp och Jazz för jag tyckte att de förtjänade litet skojs efter en kall och trist vecka.
Peppen får gå lös både här och där för han är en Pålitlig Typ. Jazz måste vara fjättrad. Han är en synnerligen Opålitlig Typ.
Nu kunde Jazz också gå, eller rättare sagt springa, på skaren. Inte jag, däremot. Bara styckevis och delt fanns det nån stig att gå på, i övrigt måste jag kämpa mig fram i tyst förtvivlan. Ibland måste jag lägga mig ner och vänta på döden. Men den kom inte, och till slut var vi ju hemma igen.
Då var det dags för nästa busgäng - en koppelpromenad för "Who? Me?", även känd som Ying, samt lillfjanten. Vi började på kyrkåsen.
Det var riktigt glad-väder; vi träffade så många människor som strålade i kapp med solen. Inte en enda surmurkla, faktiskt!
-Släpp kopplet, fruntimmer! säger Ying.
Nästan som i fjällen.
Egentligen är snön hur djup som helst, det kan man inte tro när flugviktaren Tigg tassar omkring ovanpå den.
På hemvägen larvade sig Ying som vanligt och slank ur halsbandet upprepade gånger. Inte för att det gör nån skillnad, han traskar efter ändå, i sin egen takt. I alla fall, vid ett tillfälle lockade jag på honom: -Ying, kom då dumma hund. Hörru - jingjingjing! eller nåt sånt. Samtidigt mötte vi en grupp om tre små kinesiska (med reservation för felaktig nationalitetsbestämning) damor i 25årsåldern. Och när jag sa "jingjing" eller vad jag nu sa så tittade på mig med stora ögon och runda gapande munnar, så tittade de på varandra och slog händer för munnarna och började fnittra, nästan dubbelvikta. Jag undrar SÅ vad jag egentligen sa!
Nu hoppas jag innerligt att jag den kommande veckan ska vara frisk och pigg som ett veritabelt yrväder och med lätthet orka traska runt med fyra flåbusar på en gång. Som det har varit denna sista vecka har jag större delen av tiden varit mera död än levande!
Det var snö på fel ledd, förutom mängderna på marken, och såväl mössa som hår höll på att blåsa bort, men vi fick till en rätt bra träning ändå. Fast inkallning med ställande - näe, det GÅR inte!!
Mycket snö på taket över verandan.
Mycket snö överallt, faktiskt. Det nedra busvädret gjorde att det kändes mindre nöjsamt att ha minsta barnet på en buss till Falun(d), men hon kom fram i god ordning.
När Tigg och jag kom tillbaka till hästparkeringen ställde jag upp en ruta och skickade in honom - BINGO! Sen en till och det gick lika bra det. Hurra!
Tisdagen förlöpte med bara tråkiga promenader och frysning. Den spänning som gavs var att försöka slänga b*jspåsarna:
Man får klättra och kava och så gott som alltid slutar det med att man sjunker till gr*nen ned i drivorna och därmed får snö i kängskaften. Låt oss se det från den positiva sidan: man kan vara glad att man inte är rullatorbunden...
Peppen var inte särskilt uppåt i onsdags och torsdags - han hostade till ibland och kändes frussen. Litet dysterkvist också - han är nog alldeles förbaskat trött på snö och kyla.
Detta kanske förefaller vara en märklig illustration till begreppet vesen hund, men allting är ju relativt! Vädret var på värsta sportlov-i-fjällenhumöret - matten har fått solbränna med mössgräns i pannan. Och det är ju en smaksak om man tycker det är snyggt eller ej.
- INTE UTAN MITT TÄCKE! säger Jazz inför varje promenad. Ibland inte med täcket heller...
Skaren är en förtjusande uppfinning tycker Tiger. På onsdagen upptäckte han att han, och uteslutande han, kunde springa jättefort ovanpå skaren utan att trampa igenom. Därmed rusade han förbi de andra mickaboerna som tvangs att pulsa. Så Tigg for förbi dem som en skottspole, stannade tio meter framför och vände sig mot dem för att brista ut i ett högst retsam gläfsande. Salighetssak, sa Tiger!
På torsdagen var det kallt, kallt så jag tog bara Tiger och Ying på långpromenad i skogen. Två timmar i bara halvvägs upptrampade spår. Matte dog nästan. Tigern har blivit så slank så jag måste sy om hans matrixrock snart - magbandet sitter för löst. Tyvärr sitter ingenting för löst kring min egen mage.
Min egen lilla snuskhummer.
Jazz och Peppar fick en påklädd stadspromenad på en timme - de var ganska nöjda med såpass.
Så igår, fredag, var det alldeles strålande igen. Tio grader kallt på morgonen men solen värmde så gott och det blev strax alldeles drägligt. Jag var en slö matte och kom ut först runt 11-tiden - då med bara Pepp och Jazz för jag tyckte att de förtjänade litet skojs efter en kall och trist vecka.
Peppen får gå lös både här och där för han är en Pålitlig Typ. Jazz måste vara fjättrad. Han är en synnerligen Opålitlig Typ.
Nu kunde Jazz också gå, eller rättare sagt springa, på skaren. Inte jag, däremot. Bara styckevis och delt fanns det nån stig att gå på, i övrigt måste jag kämpa mig fram i tyst förtvivlan. Ibland måste jag lägga mig ner och vänta på döden. Men den kom inte, och till slut var vi ju hemma igen.
Då var det dags för nästa busgäng - en koppelpromenad för "Who? Me?", även känd som Ying, samt lillfjanten. Vi började på kyrkåsen.
Det var riktigt glad-väder; vi träffade så många människor som strålade i kapp med solen. Inte en enda surmurkla, faktiskt!
-Släpp kopplet, fruntimmer! säger Ying.
Nästan som i fjällen.
Egentligen är snön hur djup som helst, det kan man inte tro när flugviktaren Tigg tassar omkring ovanpå den.
På hemvägen larvade sig Ying som vanligt och slank ur halsbandet upprepade gånger. Inte för att det gör nån skillnad, han traskar efter ändå, i sin egen takt. I alla fall, vid ett tillfälle lockade jag på honom: -Ying, kom då dumma hund. Hörru - jingjingjing! eller nåt sånt. Samtidigt mötte vi en grupp om tre små kinesiska (med reservation för felaktig nationalitetsbestämning) damor i 25årsåldern. Och när jag sa "jingjing" eller vad jag nu sa så tittade på mig med stora ögon och runda gapande munnar, så tittade de på varandra och slog händer för munnarna och började fnittra, nästan dubbelvikta. Jag undrar SÅ vad jag egentligen sa!
Nu hoppas jag innerligt att jag den kommande veckan ska vara frisk och pigg som ett veritabelt yrväder och med lätthet orka traska runt med fyra flåbusar på en gång. Som det har varit denna sista vecka har jag större delen av tiden varit mera död än levande!