Skumt
Häromdagen träffade jag en hunddam. En PRATSAM hunddam. Och sällskaplig.
Själv är jag inte så sällskaplig precis, jag försökte gå i alla möjliga krokvägar hem för att slippa undan, men hon sa glatt: -Jaså, ska du däråt, ja där kan vi också gå.
Lättpratad var hon förstås, jag kunde nog inte ha fått nån syl i vädret ens om jag hade försökt, och kanske var det därför som jag var så innerligt lätt att fråga ut. Det blev liksom tredje graden direkt.
Mitt i svadan kom helt plötsligt en fråga och jag bara svarade - jag lämnade till och med ut mitt telefonnummer i blotta förskräckelsen. Hjälp!
I alla fall - mitt i pratsjukan lyckades damen på något sätt få fram att jag är gift - och då hajade hon faktiskt till och blev åtminstone halvtyst ett par sekunder. Sen mumlade hon, liksom för sig själv: -Jaså, du är gift. Ja det kanske går bra ändå.
Undrar vad som går bra ändå. Undrar om jag ska vara litet rädd nu.
Det är inte utan att jag är det, redan.
Själv är jag inte så sällskaplig precis, jag försökte gå i alla möjliga krokvägar hem för att slippa undan, men hon sa glatt: -Jaså, ska du däråt, ja där kan vi också gå.
Lättpratad var hon förstås, jag kunde nog inte ha fått nån syl i vädret ens om jag hade försökt, och kanske var det därför som jag var så innerligt lätt att fråga ut. Det blev liksom tredje graden direkt.
Mitt i svadan kom helt plötsligt en fråga och jag bara svarade - jag lämnade till och med ut mitt telefonnummer i blotta förskräckelsen. Hjälp!
I alla fall - mitt i pratsjukan lyckades damen på något sätt få fram att jag är gift - och då hajade hon faktiskt till och blev åtminstone halvtyst ett par sekunder. Sen mumlade hon, liksom för sig själv: -Jaså, du är gift. Ja det kanske går bra ändå.
Undrar vad som går bra ändå. Undrar om jag ska vara litet rädd nu.
Det är inte utan att jag är det, redan.