Hur mycket?
Igår tog jag en lyxpromenad med bara en enda hund - men vilken hund sen! Lilla Peppen förstås.
Att gå med Peppar och/eller Tiger är rena spa-upplevelsen, nåt att belöna sig med. Men eftersom Tigg inte är helt kurant i foten än så tyckte jag att han fick vara hemma - och promenaden blev dryga två timmar i snöyra, så det var nog ett bra beslut.
Vi tränade förstås en hel massa vardagsgrejs - inte för att det är nåt akut behov, för när inte Ying är med beter sig Peppar som värsta bästa aussien, ungefär.
Bäst vi gick där längs landsvägen, med Peppen tätt intill min sida fast i slakt koppel för att han ska lära sig att där går man på bilvägar (och jag hade kamprepet i fickan så fokuset var det inget fel på) mötte vi en tantilona med någe ludd. Hon gick på andra sidan av landsvägen, en normalbred sådan med biltrafik. Tanten ropade nåt men som det kom en bil just då hörde jag inte vad. Men hon var sjangtil nog att upprepa sin utsaga när det var bilfritt. Och gissa vad den lilla gumman sa! Jo, hon sa:
-HUR FAN KAN MAN HA EN SÅN JÄVELHUND?!
Jag nästan drattade i diket, för det var fel allting.
Ett sånt språk, för det första!
Och en sån sak att säga, för det andra!
Men man får ju med tiden allt tjockare hud, det är väl tur det.
Ändå undrar jag: får man verkligen säga precis vad som helst till med-hundägare? Bortsett från vanlig hyfs - var går gränsen för missfirmelse av medmänniska, eller vad det kan heta?
Man blir ju lessen, ju!
Att gå med Peppar och/eller Tiger är rena spa-upplevelsen, nåt att belöna sig med. Men eftersom Tigg inte är helt kurant i foten än så tyckte jag att han fick vara hemma - och promenaden blev dryga två timmar i snöyra, så det var nog ett bra beslut.
Vi tränade förstås en hel massa vardagsgrejs - inte för att det är nåt akut behov, för när inte Ying är med beter sig Peppar som värsta bästa aussien, ungefär.
Bäst vi gick där längs landsvägen, med Peppen tätt intill min sida fast i slakt koppel för att han ska lära sig att där går man på bilvägar (och jag hade kamprepet i fickan så fokuset var det inget fel på) mötte vi en tantilona med någe ludd. Hon gick på andra sidan av landsvägen, en normalbred sådan med biltrafik. Tanten ropade nåt men som det kom en bil just då hörde jag inte vad. Men hon var sjangtil nog att upprepa sin utsaga när det var bilfritt. Och gissa vad den lilla gumman sa! Jo, hon sa:
-HUR FAN KAN MAN HA EN SÅN JÄVELHUND?!
Jag nästan drattade i diket, för det var fel allting.
Ett sånt språk, för det första!
Och en sån sak att säga, för det andra!
Men man får ju med tiden allt tjockare hud, det är väl tur det.
Ändå undrar jag: får man verkligen säga precis vad som helst till med-hundägare? Bortsett från vanlig hyfs - var går gränsen för missfirmelse av medmänniska, eller vad det kan heta?
Man blir ju lessen, ju!