Peppar
Den akuta chocksorgen efter Peppargrisen har börjat övergå i nästa fas - den Stora Saknaden.
Varenda gång jag ställer ner mat, tar en promenad, kryper till sängs, sätter mig i TV-soffan, öppnar kylskåpsdörren - varenda gång jag överhuvudtaget gör nånting så påminns jag om Peppar: hur han kom släpande med ett koppel eller en strumpa eller en sockerkaksform eller what-not när han tyckte jag var trist.
Hur han ansträngde sig att vara duktig på promenaderna.
Hur han först for iväg som ett troll när jag släppte honom och lät honom lubba och sen kvickt som en vessla vände om och kom tillbakadundrande, in i mina skenben, bara för att meddela hur KUL allting var.
Hur han kunde rynka på nosen.
Hur han alltid skulle göra tunnel mellan mina ben.
Oändligt många små rara saker som ingen annan gör på samma sätt.
Det är den Stora Saknaden, det.
Och det dröjer länge innan den blir uthärdlig.