Sök!
I förmiddags sa jag litet prövande till minsta barnet: -Är det idag du ska följa med ut i skogen och leka sök? Efter blott en liten, knappt förnimbar (annat än för ett tränat moderssinne) tvekan sa ungen att det var så. Hurra! Oj, vad vi fick bråttom att knö fram attiraljer. En Ying och en Peppar, ett tjänstetecken (som jag inte hittade, mer om detta nedan), varma köttbullar, boll... Hela konkarongen!
Pepp blev så till sig så Ying ville inte gå ut tillsammans med honom. Han gör så ibland, Ying, när Peppen blir för vild och bara vill riva och slita i lille Ying. Men idag kom Peppar ändå sättande och bråkade, av pura glädjen förstås, och då tog Ying till brösttonerna: han grep Peppar i nackskinnet, ruskade litet och sa grooowwwwl! Med emfas! Sen var det bra. Han är så duktig, Ying!
Eftersom jag var med fick minsta barnet hålla i Yings koppel på promenaden till skogen - nog för att hon är snart 14 bast, men hon är liten som en myra och Ying är som en liten traktor i kopplet om han är på det humöret. Idag gick han dock bra, om än han var ganska virrig och snurrig eftersom fel person höll i kopplet. Det är väl enda gången han är riktigt medveten om min ödmjuka existens...
Väl framkomna ins Walde, eller hurrehetter, fick hunddjuren leva j*vulen medan barnet o jag trampade upp en rejäl sökruta. Fast bara på ena sidan av en stig.
Så var det dags för premiärskicket. Skulle Ying minnas nåt? Skulle Yings medvetande befinna sig på marken eller högt uppe i det blå? Skulle Ying vara kontaktbar? Barnet skickades ut till en liten lagom gömma med slangbit i nypan o köttbullar i fickan. Jag klädde Ying i - tyvärr - Tigers tjänstetecken. Yings ena täcke var borta och det andra var trasigt, så det fick bli så här. Vilket innebar att han hade tecknet liksom en scarf kring halsen. Ytterst chict!
Så - sök! Och tjoho, vad han mindes då! Hej och hå och pang på - efter litet viftande med slangstumpen tog han den och galoppade in till en glad matte. Så påvis i koppel med fullt tempo också! Hurra! Ett enda litet problem kunde sedermera noteras: trädgårdsslang fungar inte så bra på ett slemtryne som Ying, den glider bara ur gapet fast han biter. Jag måste hitta på nåt med mera friktion.
Sen skulle vi prova med Pepp också. Han har aldrig nånsin gjort nåt slags sökövningar så jag kände mig rätt trött: i vilken ände skulle vi börja. -Äh, vad tusan! tänkte jag och skickade ut ungen bak en tall med slangen och förmanade henne: försök få honom att ta slangen och springa tillbaks till mig. (??? säger vana och duktiga hundtränare. Så kan man väl inte göra!) På med scarfen på Pepp och : -Sök! Hurra! sa Pepp och kastade sig ut i skogen, sprang en liten vända i rutan i full rulle, tog slangen av ungen på återvägen och störtdök fram till mig. I blotta häpnaden kommenderade jag: -Visa! Och då sprang han tillbaks till barnet och fick köttbullar. Samt bollkast. MYCKET märkligt, tyckte jag, vi provar igen. Ut med barnet igen, på samma ställe. Den här gången sprang han direkt dit, tog rullen osv. Det var bara att jubla!
Sen gjorde vi ett par skick till med Ying, längre fram i rutan och det gick hur bra som helst.
Så Peppar igen - nu på mera gömt sätt, med litet svårare vittringsförhållanden. Men han skötte det helt perfekt! Full fart ut, mycket mera koncentrerat och inga ärevarv på utvägen, hämta rullen, in till matte och så ut tillsammans igen. Vad säger man!
Slutligen tänkte jag att vi provar med ett steg till, så min lilla figge fick lägga slangen/rullen intill sig i mossan i stället för att hålla i den. Jag tror knappt att Peppar märkte nån skillnad - ingen som helst tvekan i alla fall och lika glad och positiv!
Då började en tanke formas i mitt för övrigt ganska tomma huvud: tänk om... nä... det går väl inte. Men ändå - om man skulle försöka...
Ja, jag slog till - vi skulle försöka lura Ying att ta en rulle som låg intill barnet.
Sagt och gjort. Ying sökte och hittade - lätt som en plätt - pep litet, puttade på barnet, pep litet mer, la sig ner - och fick korn på rullen! Som han tog och sprang tillbaks med!
Oj, vad jag blev glad över den träningsstuden! Och stolt över alla mina duktiga mickaboer, både fyrbeningarna och den egna produkten!
Pepp blev så till sig så Ying ville inte gå ut tillsammans med honom. Han gör så ibland, Ying, när Peppen blir för vild och bara vill riva och slita i lille Ying. Men idag kom Peppar ändå sättande och bråkade, av pura glädjen förstås, och då tog Ying till brösttonerna: han grep Peppar i nackskinnet, ruskade litet och sa grooowwwwl! Med emfas! Sen var det bra. Han är så duktig, Ying!
Eftersom jag var med fick minsta barnet hålla i Yings koppel på promenaden till skogen - nog för att hon är snart 14 bast, men hon är liten som en myra och Ying är som en liten traktor i kopplet om han är på det humöret. Idag gick han dock bra, om än han var ganska virrig och snurrig eftersom fel person höll i kopplet. Det är väl enda gången han är riktigt medveten om min ödmjuka existens...
Väl framkomna ins Walde, eller hurrehetter, fick hunddjuren leva j*vulen medan barnet o jag trampade upp en rejäl sökruta. Fast bara på ena sidan av en stig.
Så var det dags för premiärskicket. Skulle Ying minnas nåt? Skulle Yings medvetande befinna sig på marken eller högt uppe i det blå? Skulle Ying vara kontaktbar? Barnet skickades ut till en liten lagom gömma med slangbit i nypan o köttbullar i fickan. Jag klädde Ying i - tyvärr - Tigers tjänstetecken. Yings ena täcke var borta och det andra var trasigt, så det fick bli så här. Vilket innebar att han hade tecknet liksom en scarf kring halsen. Ytterst chict!
Så - sök! Och tjoho, vad han mindes då! Hej och hå och pang på - efter litet viftande med slangstumpen tog han den och galoppade in till en glad matte. Så påvis i koppel med fullt tempo också! Hurra! Ett enda litet problem kunde sedermera noteras: trädgårdsslang fungar inte så bra på ett slemtryne som Ying, den glider bara ur gapet fast han biter. Jag måste hitta på nåt med mera friktion.
Sen skulle vi prova med Pepp också. Han har aldrig nånsin gjort nåt slags sökövningar så jag kände mig rätt trött: i vilken ände skulle vi börja. -Äh, vad tusan! tänkte jag och skickade ut ungen bak en tall med slangen och förmanade henne: försök få honom att ta slangen och springa tillbaks till mig. (??? säger vana och duktiga hundtränare. Så kan man väl inte göra!) På med scarfen på Pepp och : -Sök! Hurra! sa Pepp och kastade sig ut i skogen, sprang en liten vända i rutan i full rulle, tog slangen av ungen på återvägen och störtdök fram till mig. I blotta häpnaden kommenderade jag: -Visa! Och då sprang han tillbaks till barnet och fick köttbullar. Samt bollkast. MYCKET märkligt, tyckte jag, vi provar igen. Ut med barnet igen, på samma ställe. Den här gången sprang han direkt dit, tog rullen osv. Det var bara att jubla!
Sen gjorde vi ett par skick till med Ying, längre fram i rutan och det gick hur bra som helst.
Så Peppar igen - nu på mera gömt sätt, med litet svårare vittringsförhållanden. Men han skötte det helt perfekt! Full fart ut, mycket mera koncentrerat och inga ärevarv på utvägen, hämta rullen, in till matte och så ut tillsammans igen. Vad säger man!
Slutligen tänkte jag att vi provar med ett steg till, så min lilla figge fick lägga slangen/rullen intill sig i mossan i stället för att hålla i den. Jag tror knappt att Peppar märkte nån skillnad - ingen som helst tvekan i alla fall och lika glad och positiv!
Då började en tanke formas i mitt för övrigt ganska tomma huvud: tänk om... nä... det går väl inte. Men ändå - om man skulle försöka...
Ja, jag slog till - vi skulle försöka lura Ying att ta en rulle som låg intill barnet.
Sagt och gjort. Ying sökte och hittade - lätt som en plätt - pep litet, puttade på barnet, pep litet mer, la sig ner - och fick korn på rullen! Som han tog och sprang tillbaks med!
Oj, vad jag blev glad över den träningsstuden! Och stolt över alla mina duktiga mickaboer, både fyrbeningarna och den egna produkten!