Moratorium
Nu kommer det nåt hemskt:
Jag är inte medlem i brukshundklubben längre!!!
Vadan?
Tja, jag glömde helt enkelt att betala in avgiften i tid. Och sen när jag upptäckte det så tänkte jag att - nja, jag är inte säker på att jag vill vara med längre.
Fast sen tänkte jag att det är klart att jag vill.
Eller inte.
Så nu har jag tagit en liten time-out för överläggning med mig själv.
Det blir så där ibland - som med hundutställningar. Ibland är det jättekul - alldeles oavsett resultat, alltså. Och ibland är det bara ofattbart konstigt, även om hunden kommer hem med cert. What's the bloody point, liksom. Om några gubar tycker att min hund är finare än de andra hundarna; vad är det för vits med det? Och utställningschampionat, vad säger det? Om tre stövarspecialister tycker att Ying är snyggast bland alla shar pei och dessutom tillräckligt tjusig för cert - är det nåt att stå efter?
Och nu är det lydnaden och allt det som har hamnat i samma fack för mig. Vad spelar det för roll? Det finns lydnadschampions som inte kan gå lösa i skogen. Jo det finns det! Och elitbrukshundar som har ett eländigt liv för deras enda roll är att placera föraren på prispallen.
Visst är det jättekul att träna med en träningsvillig hund, men det blir litet löjligt när man ser vuxna människor slå knut på sig för nåt så fånigt som framförgående. Som ett exempel. Som om det vore VIKTIGT. Ja, när det blir så viktigt så man tappar allt sinne för proportioner, då surnar jag till. -Näe, ska det vara på det här viset, då är jag inte ME! säger jag då.
I kvällningen tog jag en promenad med bara Tiger och Jazz, en med mycket löslubbande över stora ängar och åkrar. Vi tränade litet visselsignallydnad, litet improviserat uppletande, litet kom-när-matte-ropar, vi undersökte mycket noggrant några sorkhål och några andra hål, klafsade i ganska många diken, slogs om pinnar, pussade varandras nosar och hade det allmänt trevligt.
Då tänkte jag på all aktiveringshysteri som råder med hundar: de MÅSTE aktiveras med pedagogiska leksaker, ordnad träning, valpkurs, unghundskurs, fortsättningskurs, tävlingskurs... Måste de? Jag undrar om det inte är så att matte eller husse behöver aktiveras, man måste se till att ha en meningsfull fritid, helst en som sätter en på prispallen med jämna mellanrum...
Jazz och Tiger verkade i alla fall fullt tillfredsställande aktiverade av vår promenad... Och jag också, det är så roligt att träna signaler och sorkletning och sånt som jag aldrig nånsin kommer att ha nytta av på nån appellplan.
Nåja, så tänker jag IDAG. I morgon är det mycket möjligt att jag lusläser tävlingskalendern och iflygs av nåt j*vlaranamma och tränar hund från bittida (nåja) till sent. För här ska inhöstas pucklor och bokaler!!
Jag är inte medlem i brukshundklubben längre!!!
Vadan?
Tja, jag glömde helt enkelt att betala in avgiften i tid. Och sen när jag upptäckte det så tänkte jag att - nja, jag är inte säker på att jag vill vara med längre.
Fast sen tänkte jag att det är klart att jag vill.
Eller inte.
Så nu har jag tagit en liten time-out för överläggning med mig själv.
Det blir så där ibland - som med hundutställningar. Ibland är det jättekul - alldeles oavsett resultat, alltså. Och ibland är det bara ofattbart konstigt, även om hunden kommer hem med cert. What's the bloody point, liksom. Om några gubar tycker att min hund är finare än de andra hundarna; vad är det för vits med det? Och utställningschampionat, vad säger det? Om tre stövarspecialister tycker att Ying är snyggast bland alla shar pei och dessutom tillräckligt tjusig för cert - är det nåt att stå efter?
Och nu är det lydnaden och allt det som har hamnat i samma fack för mig. Vad spelar det för roll? Det finns lydnadschampions som inte kan gå lösa i skogen. Jo det finns det! Och elitbrukshundar som har ett eländigt liv för deras enda roll är att placera föraren på prispallen.
Visst är det jättekul att träna med en träningsvillig hund, men det blir litet löjligt när man ser vuxna människor slå knut på sig för nåt så fånigt som framförgående. Som ett exempel. Som om det vore VIKTIGT. Ja, när det blir så viktigt så man tappar allt sinne för proportioner, då surnar jag till. -Näe, ska det vara på det här viset, då är jag inte ME! säger jag då.
I kvällningen tog jag en promenad med bara Tiger och Jazz, en med mycket löslubbande över stora ängar och åkrar. Vi tränade litet visselsignallydnad, litet improviserat uppletande, litet kom-när-matte-ropar, vi undersökte mycket noggrant några sorkhål och några andra hål, klafsade i ganska många diken, slogs om pinnar, pussade varandras nosar och hade det allmänt trevligt.
Då tänkte jag på all aktiveringshysteri som råder med hundar: de MÅSTE aktiveras med pedagogiska leksaker, ordnad träning, valpkurs, unghundskurs, fortsättningskurs, tävlingskurs... Måste de? Jag undrar om det inte är så att matte eller husse behöver aktiveras, man måste se till att ha en meningsfull fritid, helst en som sätter en på prispallen med jämna mellanrum...
Jazz och Tiger verkade i alla fall fullt tillfredsställande aktiverade av vår promenad... Och jag också, det är så roligt att träna signaler och sorkletning och sånt som jag aldrig nånsin kommer att ha nytta av på nån appellplan.
Nåja, så tänker jag IDAG. I morgon är det mycket möjligt att jag lusläser tävlingskalendern och iflygs av nåt j*vlaranamma och tränar hund från bittida (nåja) till sent. För här ska inhöstas pucklor och bokaler!!