Pelleskop-livet

Idag tog jag en liten ensam promonix med Pepparn. I rosa gummi-nithalsband, vill jag påpeka. Rar som en skumtomte, minst!
Men då hände det nåt hemskt hemma!
Äldsta barnet satt på trappen och läste någe ariskt och hemmavarande kritter sprang och bökade i jorden som de brukar. Tills en tant med en spaniel gick förbi.
Dvs hon gick inte precis förbi, hon stannade. Och blev stående. För att hundarna skulle få hälsa.
Vid det laget betedde sig i synnerhet Jazz (ständigt denne vessla!) som en mördarhund förstås, och äldsta barnet försökte på sitt väluppfostrade sätt antyda att det nog var dags för tant och espagneul att bege sig. Men icke: -De måste väl få hälsa!
Tja, så gick det som det gick: Jazz slank under staketet och flög på hunden!
Nu blev det nog inte nåra större hål på den hunden, men vackert är det ju inte.
Och det är klart att det får inte vara på det sättet, att en hund kan ta sig ut och bita en annan hund.
Men samtidigt - MÅSTE man prompt stanna och bli stående?
Om en hund bara går förbi så är det klart att våra hundar talar om för denne hur mycket den är värd (vatten) och vad den ska få (på plytet), men inte värre än att man kan bringa dem att upphöra.
Men så ska det hälsas och pratas och has sig - och ett två tre så har Jazz hittat på ett smitställe. Och det blir tråkigheter.
Och inte lär han glömma sitt kryphål heller.

Men en sån TUR ändå att inte Peppar var med!! Såna hundar behöver inga rubriker.