Sämst i världen! (fast litet bra ändå)
Usch.
Idag hände det otrevligheter på promenaden.
Jazz o Tigern gick lösa medan Pepp o Ying var kopplade. När vi skulle svänga ut från en liten stig på en större gångväg stoppade jag hundarna för att gå före o se så att kusten var klar.
Fast det var den inte, där kom en jättestaffe i koppel med sin matte.
Så jag kopplade Tigg och Jazz och sen märkte jag att Ying och Peppar hade gjort löpsnaror av kopplen kring sina resp. framben så jag började lyfta deras tassar o ha mig eftersom jag förstod att det kunde komma att bli ett liv och jag helst inte ville att de skulle bryta sina ben.
Och så fick Ying korn på staffen och ryckte till - och jag TAPPADE kopplet! Ying vill bara kolla så att allt står väl till med andra hundar - han litar inte på att människor kan ta hand om sina djur - men Peppar som satt fast i Ying med grenkoppel drogs med och han är ju så osäker så han började studsa runt och trycka med nosen.
Staffens matte blev tokig, lyfte hela sin hund i kopplet och försökte springa iväg medan jag försökte få tag på mina korvar. Och Jazzens koppelhake hade jag tydligen inte fått fast ordentligt i halsbandet för plötsligt var HAN lös också! Usch.
Till slut fick jag fast mina lymlar och den andra matten kollade igenom sin hund - inga skador förstås för ingen hade egentligen "gjort" nåt, men arg var hon. -Vi får ju hoppas att han inte fick några mentala skador, sa hon och sprang iväg.
Och där stod jag och kände mig sämst i världen. (Och då bestämde sig Tiger och Pepp för att döda varandra, men det är en annan historia och alla försök i den riktningen avbröts omgående. Och grundligt.)
Ganska ynklig vandrade jag vidare.
Men litet längre fram, åter i civilisationen, höll en annan matte på att ta fram sina hundar ur bilen för en promenad och då kastade de sig ur, och stormade fram mot mina fyra (som vid det laget samtliga gick samlat i koppel). En jätteschäfer och en jätteschäferblandning som gjorde sig så stora de kunde och skrek: -Vi ska minsann äta opp er!
Men jag höll minsann huvudet kallt, var alldeles avslappnad och sa bara: -Nej pojkar, häråt går vi - och det fungerade! Inga dumheter, schäfrarna kom av sig, deras matte kallade in dem och bad om ursäkt, jag försäkrade att det var alldeles lugnt och sen stannade vi en bit därifrån så att mina duktiga uslingar kunde få godis. Och då var de alldeles avslappnade, kastade nån liten blick på schäfrarna som gick iväg på sin promenad men visade inget intresse och definitivt inga "mentala skador".
Så nu känns det liiiitet bättre i alla fall.
Idag hände det otrevligheter på promenaden.
Jazz o Tigern gick lösa medan Pepp o Ying var kopplade. När vi skulle svänga ut från en liten stig på en större gångväg stoppade jag hundarna för att gå före o se så att kusten var klar.
Fast det var den inte, där kom en jättestaffe i koppel med sin matte.
Så jag kopplade Tigg och Jazz och sen märkte jag att Ying och Peppar hade gjort löpsnaror av kopplen kring sina resp. framben så jag började lyfta deras tassar o ha mig eftersom jag förstod att det kunde komma att bli ett liv och jag helst inte ville att de skulle bryta sina ben.
Och så fick Ying korn på staffen och ryckte till - och jag TAPPADE kopplet! Ying vill bara kolla så att allt står väl till med andra hundar - han litar inte på att människor kan ta hand om sina djur - men Peppar som satt fast i Ying med grenkoppel drogs med och han är ju så osäker så han började studsa runt och trycka med nosen.
Staffens matte blev tokig, lyfte hela sin hund i kopplet och försökte springa iväg medan jag försökte få tag på mina korvar. Och Jazzens koppelhake hade jag tydligen inte fått fast ordentligt i halsbandet för plötsligt var HAN lös också! Usch.
Till slut fick jag fast mina lymlar och den andra matten kollade igenom sin hund - inga skador förstås för ingen hade egentligen "gjort" nåt, men arg var hon. -Vi får ju hoppas att han inte fick några mentala skador, sa hon och sprang iväg.
Och där stod jag och kände mig sämst i världen. (Och då bestämde sig Tiger och Pepp för att döda varandra, men det är en annan historia och alla försök i den riktningen avbröts omgående. Och grundligt.)
Ganska ynklig vandrade jag vidare.
Men litet längre fram, åter i civilisationen, höll en annan matte på att ta fram sina hundar ur bilen för en promenad och då kastade de sig ur, och stormade fram mot mina fyra (som vid det laget samtliga gick samlat i koppel). En jätteschäfer och en jätteschäferblandning som gjorde sig så stora de kunde och skrek: -Vi ska minsann äta opp er!
Men jag höll minsann huvudet kallt, var alldeles avslappnad och sa bara: -Nej pojkar, häråt går vi - och det fungerade! Inga dumheter, schäfrarna kom av sig, deras matte kallade in dem och bad om ursäkt, jag försäkrade att det var alldeles lugnt och sen stannade vi en bit därifrån så att mina duktiga uslingar kunde få godis. Och då var de alldeles avslappnade, kastade nån liten blick på schäfrarna som gick iväg på sin promenad men visade inget intresse och definitivt inga "mentala skador".
Så nu känns det liiiitet bättre i alla fall.