Sällskapshund
Jag tänker att egentligen borde "sällskapshundar" tränas mycket mycket mera än "tävlingshundar".
En hund som man tränar för tävling kan man ju alltid parkera med ett kommando. Hundar som är "bara" till sällskap måste ha mycket mera grundhyfs. Och det är svårare att lära in än det relativt lilla antalet cirkuskonster som det i själva verket är fråga om i lydnad och bruks.
Igår var jag i skogen med Peppar och Ying. Tigg o Pepp hade haft en liten skärmytslig och Peppar kände sig svårmodig. Därför fick bullyn Tigger stanna hemma. Och det durade, så därför fick mesen Jazz stanna hemma.
Först sprang herrarna lösa av hierttans lust i skogen, men sen började det skymma och då fick de ha koppel.
Massor av kantareller hittade jag! När vi går så där och strosar i skogen och hundarna är kopplade så har jag en bestämd idé om hur de ska bete sig: de ska gå åt samma håll som jag, i samma takt som jag, på samma sida av träd och slikt som jag. Och stanna när jag stannar. Utan att bli tillsagda. Jag kallar det för att de ska "ha litet koll, va!", och det funkar för det mesta bra. Och funkar det inte så ser jag till att det gör det. Basta.
(När vi går motionspromenader längs vägar och gator och andra allmänna stråk så ska de "gå ordentligt", dvs. ingen nos skall vara längre fram än min, och de får inte stanna hur som helst. Men "fot" använder jag bara på appellplan. Då ska både hunden och jag vara koncentrerade.)
Principen för promenaden är att jag ska inte behöva använda nån armstyrka. Bara behöva stänga handen för att hålla fast koppelöglorna. Och tappar jag dem så ska det ändå inte leda till skenande hundar.
Nej, det går inte till hundra procent alla gånger, men det går bättre och bättre och man kan rent av säga att det börjar gå riktigt bra.
I alla fall, igår mötte vi en dam i skogen. Hon sa: -Å, om jag kunde ha med mig min hund också när jag plockar svamp! Jag trodde att hon kanske hade en liten valp som inte kunde gå så mycket, men det var en knappt tvåårig schäferblandning. Som bara sticker efter vilt i skogen. Och inte kan man ha honom i koppel för då drar han så det blir så jobbigt. Och inte kan man säga till honom att ge f-n i det för si då "nyps" han. Inte för att han är elak, men för att han blir irriterad. Och stor som han är så gör det ju ont. Fast han inte är elak. Så därför går damen långa skogspromenader på egen hand och korta promenader i stan med hunden. -Jahaja. Oj då. sa jag, och försökte se förstående ut.
Fast jag tänkte på en hundbekant som inte precis skräder orden. Tycker hon nåt - och det gör hon! - så talar hon om det. Man slingrar sig ibland, oavsett om man är föremål för utläggningen eller bara åhörare. Men jag önskade att hon hade varit med och talat schäferdamen till rätta.
I alla fall sa kvinnan avslutningsvis: -Men han är ju bara en sällskapshund!
Och då tänkte jag att det är väl f-n till sällskap som man inte ens kan ha med sig på en promenad! Och DU är väl f-n till sällskap som inte kan bibringa din hund grundläggande hyfs!
En hund som man tränar för tävling kan man ju alltid parkera med ett kommando. Hundar som är "bara" till sällskap måste ha mycket mera grundhyfs. Och det är svårare att lära in än det relativt lilla antalet cirkuskonster som det i själva verket är fråga om i lydnad och bruks.
Igår var jag i skogen med Peppar och Ying. Tigg o Pepp hade haft en liten skärmytslig och Peppar kände sig svårmodig. Därför fick bullyn Tigger stanna hemma. Och det durade, så därför fick mesen Jazz stanna hemma.
Först sprang herrarna lösa av hierttans lust i skogen, men sen började det skymma och då fick de ha koppel.
Massor av kantareller hittade jag! När vi går så där och strosar i skogen och hundarna är kopplade så har jag en bestämd idé om hur de ska bete sig: de ska gå åt samma håll som jag, i samma takt som jag, på samma sida av träd och slikt som jag. Och stanna när jag stannar. Utan att bli tillsagda. Jag kallar det för att de ska "ha litet koll, va!", och det funkar för det mesta bra. Och funkar det inte så ser jag till att det gör det. Basta.
(När vi går motionspromenader längs vägar och gator och andra allmänna stråk så ska de "gå ordentligt", dvs. ingen nos skall vara längre fram än min, och de får inte stanna hur som helst. Men "fot" använder jag bara på appellplan. Då ska både hunden och jag vara koncentrerade.)
Principen för promenaden är att jag ska inte behöva använda nån armstyrka. Bara behöva stänga handen för att hålla fast koppelöglorna. Och tappar jag dem så ska det ändå inte leda till skenande hundar.
Nej, det går inte till hundra procent alla gånger, men det går bättre och bättre och man kan rent av säga att det börjar gå riktigt bra.
I alla fall, igår mötte vi en dam i skogen. Hon sa: -Å, om jag kunde ha med mig min hund också när jag plockar svamp! Jag trodde att hon kanske hade en liten valp som inte kunde gå så mycket, men det var en knappt tvåårig schäferblandning. Som bara sticker efter vilt i skogen. Och inte kan man ha honom i koppel för då drar han så det blir så jobbigt. Och inte kan man säga till honom att ge f-n i det för si då "nyps" han. Inte för att han är elak, men för att han blir irriterad. Och stor som han är så gör det ju ont. Fast han inte är elak. Så därför går damen långa skogspromenader på egen hand och korta promenader i stan med hunden. -Jahaja. Oj då. sa jag, och försökte se förstående ut.
Fast jag tänkte på en hundbekant som inte precis skräder orden. Tycker hon nåt - och det gör hon! - så talar hon om det. Man slingrar sig ibland, oavsett om man är föremål för utläggningen eller bara åhörare. Men jag önskade att hon hade varit med och talat schäferdamen till rätta.
I alla fall sa kvinnan avslutningsvis: -Men han är ju bara en sällskapshund!
Och då tänkte jag att det är väl f-n till sällskap som man inte ens kan ha med sig på en promenad! Och DU är väl f-n till sällskap som inte kan bibringa din hund grundläggande hyfs!