Inte så farligt att vara snäll
I morse förlade vi promenaden till det närbelägna elljusspåret. Den idén var vi inte ensamma om.
Det var liksom kö till skogen: minst ett dagis, en hel låg- och mellanstadieskola samt delar av två högstadieskolor. För resp. utedag, skoljogg och orientering.
Liiitet jobbigt tyckte hundarna först, de fick träna på att ligga stilla medan en miljon barn passerade förbi dem bakifrån. Jazz slapp den övningen för han är skrajsen, i stället fick han sitta fot intill mig. Det gick så bra så!
Sen traskade vi runt i vilda skogen. Där mötte vi bara några enstaka vilsekomna orienterare. Men småpojkarna måste ändå gå kopplade. Trist men nyttigt.
När vi kom ut på elljusspåret igen formligen kryllade det av småttisar, som alla ville hälsa på hundarna. Och det är ju alltid nyttigt. Hundarna får träna på barn och barnen får träna på hundar, bra och nyttigt båda delarna.
Ett par små jäntor ville så gärna så gärna fråga en sak fast de vågade inte riktigt. Men jag minns väl hur det var så jag frågade alldeles självmant om de möjligtvis ville hålla i småhundarnas koppel. Och det ville de. Jazz och Tiger blev ganska konfunderade men skötte sig bra. Några litet större barn ville prova att hålla i Ying resp. Peppar också, och det fick de under mitt noggranna överinseende och stränga order om att genast släppa kopplet om nån av hundarna började dra för hårt. (För de kommer genast på inkallning men de kan lätt dra omkull en unge.)
Ibland stod det nån lärare längs vägen och kontrollerade så allt gick schysst till - alla såna lärare måste noga informeras om hundarnas namn och ålder och duktighet och snällhetsgrad samt hur länge resp. unge hade hållit i kopplet och allt annat nödvändigt.
En dryg kilometer framfärdades vi på det sättet - i sakta mak och liksom framburna av folkets jubel.
Och jag höll inte på att dö ens, fast jag tycker illa om barn!
De var faktiskt riktigt resonliga, allihopa. En av dem frågade hur gammal jag är och när hon fick veta det blev ygena allntes runda: - Å kära nån! Å lever ändå! Å kan gå i SKOGEN till och med. De e väl underbart, ändå!
Hon lät precis som nån liten Krösa-Maja, men hon hade ju i princip rätt: Kära nån, va de e underbart, ändå!
Av dessa övningar blev hundarna a) väldigt tacksamma att åter få gå i mattens ledband och skötte sig därmed som små söndagsskolepiltar hela vägen hem samt b) utomordentligt trötta. Till och med tuggningen av frukosten lät sömnig och sen har de sovit tämmeligen oavbrutet.
Det var liksom kö till skogen: minst ett dagis, en hel låg- och mellanstadieskola samt delar av två högstadieskolor. För resp. utedag, skoljogg och orientering.
Liiitet jobbigt tyckte hundarna först, de fick träna på att ligga stilla medan en miljon barn passerade förbi dem bakifrån. Jazz slapp den övningen för han är skrajsen, i stället fick han sitta fot intill mig. Det gick så bra så!
Sen traskade vi runt i vilda skogen. Där mötte vi bara några enstaka vilsekomna orienterare. Men småpojkarna måste ändå gå kopplade. Trist men nyttigt.
När vi kom ut på elljusspåret igen formligen kryllade det av småttisar, som alla ville hälsa på hundarna. Och det är ju alltid nyttigt. Hundarna får träna på barn och barnen får träna på hundar, bra och nyttigt båda delarna.
Ett par små jäntor ville så gärna så gärna fråga en sak fast de vågade inte riktigt. Men jag minns väl hur det var så jag frågade alldeles självmant om de möjligtvis ville hålla i småhundarnas koppel. Och det ville de. Jazz och Tiger blev ganska konfunderade men skötte sig bra. Några litet större barn ville prova att hålla i Ying resp. Peppar också, och det fick de under mitt noggranna överinseende och stränga order om att genast släppa kopplet om nån av hundarna började dra för hårt. (För de kommer genast på inkallning men de kan lätt dra omkull en unge.)
Ibland stod det nån lärare längs vägen och kontrollerade så allt gick schysst till - alla såna lärare måste noga informeras om hundarnas namn och ålder och duktighet och snällhetsgrad samt hur länge resp. unge hade hållit i kopplet och allt annat nödvändigt.
En dryg kilometer framfärdades vi på det sättet - i sakta mak och liksom framburna av folkets jubel.
Och jag höll inte på att dö ens, fast jag tycker illa om barn!
De var faktiskt riktigt resonliga, allihopa. En av dem frågade hur gammal jag är och när hon fick veta det blev ygena allntes runda: - Å kära nån! Å lever ändå! Å kan gå i SKOGEN till och med. De e väl underbart, ändå!
Hon lät precis som nån liten Krösa-Maja, men hon hade ju i princip rätt: Kära nån, va de e underbart, ändå!
Av dessa övningar blev hundarna a) väldigt tacksamma att åter få gå i mattens ledband och skötte sig därmed som små söndagsskolepiltar hela vägen hem samt b) utomordentligt trötta. Till och med tuggningen av frukosten lät sömnig och sen har de sovit tämmeligen oavbrutet.