Totalt borta.
Igår kväll startade vi kvällspromenaden vid 17. Kolsvart redan då.
Strax före 20 var vi hemma igen.
Vi gick via regementet, förbi schäferklubben, förbi amulansstationen - och SEN var vi borta. Vid ett tillfälle gick vi förbi ett litet hus, vidare på "vägen" - och befann oss mitt i en hästhage. Bara att traska tillbaka till sista vägskälet.
Det var som sagt - SVART. I vår absoluta närhet fanns ett avloppsdike, rätt många plöjda åkrar, risig skog. Men en bilväg var det för här och där fanns mötesplatsskyltar. Nån enstaka bil körde förbi också, men på nåt sätt känns det vid såna tillfällen som om alla bilar rattas av Kurt Russell. Och ibland syntes ljus från någon boning i skogsbrynet, men det var så uppenbart att dessa hus utgjorde - GARNBODAR. Och beboddes av banjovirtuoser. Så det blev ingen påhälsning av mig.
Faktum är att jag nästan var beredd att ta mitt våga-vägra-mobiltelefon-beslut i förnyat övervägande. -Maken hjälp, kom och hämta mig! Fast det skulle maken förstås aldrig göra, såvitt jag inte hade gått vilse på en motorväg.
Tur i alla fall att såväl hundar som matte var grundligt självlysande; iförda reflextäcken, dito väst och dito sele. Samt hade Ying benreflexer, mer om detta sedan.
Precis när jag tänkte somna under en gran kom vi - hipp som happ - fram till en järnvägsviadukt och sen var det bara att traska en halvtimme till så var vi plötsligt på golfbanan. Dessvärre längst bort på golfbanan. Himla långt hem hade vi då.
Men hem kom vi och trötta var vi och Ying hade tappat en benreflex. Inga hundar ville gå upp i morse.
Fast sen, på tisdagsträningen sa en dam att hon hade sett mig igår när jag var ute och gick med hela ligan. Och efter litet resonerande visade det sig att det var hennes hästhage jag hade hamnat i! Och hon hade hittat Yings benreflex på sin gårdsplan.
Dagens kvällspromenad förlade vi till elljusspåret.
Strax före 20 var vi hemma igen.
Vi gick via regementet, förbi schäferklubben, förbi amulansstationen - och SEN var vi borta. Vid ett tillfälle gick vi förbi ett litet hus, vidare på "vägen" - och befann oss mitt i en hästhage. Bara att traska tillbaka till sista vägskälet.
Det var som sagt - SVART. I vår absoluta närhet fanns ett avloppsdike, rätt många plöjda åkrar, risig skog. Men en bilväg var det för här och där fanns mötesplatsskyltar. Nån enstaka bil körde förbi också, men på nåt sätt känns det vid såna tillfällen som om alla bilar rattas av Kurt Russell. Och ibland syntes ljus från någon boning i skogsbrynet, men det var så uppenbart att dessa hus utgjorde - GARNBODAR. Och beboddes av banjovirtuoser. Så det blev ingen påhälsning av mig.
Faktum är att jag nästan var beredd att ta mitt våga-vägra-mobiltelefon-beslut i förnyat övervägande. -Maken hjälp, kom och hämta mig! Fast det skulle maken förstås aldrig göra, såvitt jag inte hade gått vilse på en motorväg.
Tur i alla fall att såväl hundar som matte var grundligt självlysande; iförda reflextäcken, dito väst och dito sele. Samt hade Ying benreflexer, mer om detta sedan.
Precis när jag tänkte somna under en gran kom vi - hipp som happ - fram till en järnvägsviadukt och sen var det bara att traska en halvtimme till så var vi plötsligt på golfbanan. Dessvärre längst bort på golfbanan. Himla långt hem hade vi då.
Men hem kom vi och trötta var vi och Ying hade tappat en benreflex. Inga hundar ville gå upp i morse.
Fast sen, på tisdagsträningen sa en dam att hon hade sett mig igår när jag var ute och gick med hela ligan. Och efter litet resonerande visade det sig att det var hennes hästhage jag hade hamnat i! Och hon hade hittat Yings benreflex på sin gårdsplan.
Dagens kvällspromenad förlade vi till elljusspåret.