Pelleskop-livet

Kvällspromenaden indelades i två - en med terrioristerna som nog inte ens la märke till att det regnade. Mycket, regnade det. Men man kan ju bara bli alldeles genomblöt - resten bara rinner av. Och det var inte kallt, inte särskilt blåsigt men doftade alldeles underbart nere på lubbaruntmyren. Så det var njutbart.
Sen var det dags för Jazz och Ying. Ying är också vattenbeständig men Jazz, han satte sig till ivrigt motvärn. Först tvärvände han i dörren men jag lyckades få ut honom och stänga till. Då kröp han ihop på trappen och såg ut som "slå mej inte nu igen!". När jag nalkades med kopplet visade han tänder, morrade och gjorde sig rysligt farlig. Inte  mycket att bry sig om, koppel på och traska iväg bara. Och då truttlar han med utan att streta. Måste bara protestera litet först, utifallatt. Ying stod förstås redan vid grinden och piruetterade och sjöng glada små gå-ut-och-gå-visor. På kantonesiska.
I alla fall - som jag har en rätt hellång hellugg blir det besvär när den blir blöt. För då blir den alltför, alltför lång. Synen blir obefintlig. Så då strök jag den liksom åt sidan, och tryckte till den över pannan. Då och då fick jag göra denna gest och plötsligt kände jag mig som en - ja, faktiskt som en filmstjärna. Det var nåt med den där gesten, och nån film. Jag kom inte på riktigt vilken film, eller vilken underskön stjärna men jag gick där och strök längs min lugg och kände mig rätt belåten. Tills det slog mig:


Det var MR COLLINS jag liknade!! Fast med orange lugg... Inte mycket pinuppa över honom, inte.