Appellspår - Dagens Hjälte

Publicerad 2009-05-03 14:08:05 i Tigger

Jag är säker på att jag har skrivit en massa gånger om att Tigg är så säker när han spårar. Att jag tänker "näe, nu HAR han gått fel!" och precis då plockar han upp en pinne. Visst har jag? "Lita på din hund" är mitt mantra vid spårarbete, och jag imponeras alltid av denna fantastiska terrier. Så vad gör jag då på spårtävlingen igår? Jodå, så här: Tigger tar upp spåret och suger fast direkt och drar iväg snett åt höger. "Jäklar" tänker jag och kallar in och sätter hunden åt vänster där jag är så säker på att spåret går. Tigg suger fast igen och drar åt höger och jag börjar bli förtvivlad, drar in hunden och visar noggrant med handen på marken: -HÄR ska du spåra! Tigg sätter ner näsan och ser tjänstvillig ut och drar iväg åt höger. Vid det här laget har jag ju insett att det är kört i alla fall, hunden har tagit viltspår eller nåt, så jag gör en halvhjärtad omstart IGEN, men när han fortsätter att dra åt höger, med en uppmuntrande blick på mig, så släpper jag ut linan och hänger efter och tänker att han får väl upptäcka själv att det var fel. Så han tuffar på och så börjar svansen gå och TJONG så tar han pinnen!! VA! Hur dum kan man bli! Sen fortsätter han hela spåret runt i fint tempo, klockrena vinklar och rakt på pinnarna. Domarna var INTE glada när vi var klara, kan man säga. Dvs Tigg fick en massa beröm men jag - nåja, jag insåg ju själv att jag borde få ett slag i skallen, minst. I alla fall måste de diskutera och konsultera och diverse innan vi fick nåt betyg på spårningen.
Sen var det dags för budföring - de flesta hade problem med nosande hundar eller hundar som inte vill alls. Jag tyckte att Tigg såg litet oengagerad ut när vi hälsade på mottagaren, och när vi gick upp till utgångsplatsen var han mer intresserad av domarna och tävlingsledaren, men när jag hade satt honom i fot så insåg jag att det knappast skulle bli några problem av det slaget i alla fall: det var uppenbart att det bara gällde att få honom att sitta kvar och vänta på kommandot. Men han satt fint och EXPLODERADE iväg på mitt kommando, hela vägen fram i samma turbotempo och så kloss in vid mottagarens sida. Ett ljudligt sus gick genom publiken. Lika snyggt tillbaka till mig igen, två tior och välförtjänt jubel. Absolut dagens snyggaste budföring.
Lydnaden gick verkligen inget vidare, Tigern var uppenbarligen trött för nästan första gången i sitt liv och dessutom började det bli väldigt varmt. Framförgåendet gick hyfsat tills han fastnade på en luktfläck, hamnade bakom mig och nollade. Men inkallning, apport och hopp fick han tior för och det är viktiga poäng i bruks.
Så var det dags för platsliggning, mycket nos i luften vilket inte alls är likt min lilla skrutt - han ansträngde sig verkligen för att hålla hakan i marken men var väl för trött för att kunna koncentrera sig helt enkelt. Två tior blev det i alla fall, men de där tre minutrarna var längre än vanligt. Sen var vi äntligen klara och bara en nervös väntan återstod. Jag hade ju inte fått nåt betyg för spårningen än, så jag visste inte vad jag skulle tro.
Prisutdelningen började med domarnas specialpris, en ljusstake, till Dagens Bästa Spårhund, och när de började sin motivering med att grundigt gå igenom vilken dundertaffla till förare denna lilla tappra hund hade så var det ju ingen tvekan om vem som skulle få det priset. Det var inte ens pinsamt att bli uthängd som dumskalle nummer ett - jag var ju inte omedveten om mina tillkortakommanden. "En jättestor eloge till en jätteliten hund" och en uppmaning att tända ljuset i ljusstaken och tänka "jag skall lita på min hund" inför varje spårning.
Och sen blev det ännu bättre, för prisutdelningen började bakifrån och redan det ekipage som kom på sista platsen hade uppflyttningspoäng så då behövde vi andra ju inte oroa oss. Och trots min klantighet lyckades Tigg och jag ta oss in på silverplatsen, slagna endast av klubbkamraterna Pia och Lura (rottweiler) som var i en klass för sig. Nu blir det skotträning, skotträning, skotträning för nu väntar lägre!