Skandal
Igår var mellersta barnet och jag på klubben för litet lydnadsträning av mina terrierar. Varmt och häbbligt i vanlig ordning, men dags för en liten genomkörare inför staffespecialen. Inte gick det nåt vidare, men sånt får man ta.
När jag höll på att jobba med Tiger var Peppar bunden, numera i en plastad wire eftersom han gnager av kopplen. Eller gnager - han liksom bara knipsar till. Hur som helst kom Merja med schäfrarna Dundra och Alva och Tigern började bete sig ytterst märkvärdigt, trots att båda tikarna är "justerade". Och då! Peppar gjorde ett ryck så halsbandets spänne gick sönder och kom farande raka vägen till schäfertjejerna och körde upp nosen i rumpan på dem. Jag skulle ta tag i honom men då gick russellrackarn till attack. Tjoff, så satt de i huvudet på varandra! Jag lyfte Peppar i bakbenen, men vad hjälpte det när Tigern vägrade att släppa. Merja kom och höll Tigern upp och ner, också i baktassarna, men kunde förvånat konstatera: -Han släpper inte! Nä, för han är terrier, tänkte jag. Till slut fick mellanbarnet komma och lägga Tigerns tunna koppel runt hans hals och dra åt - Bostonstryparen direkt. Till slut lossnade han och vi kunde dra isär hundarna. Tack och lov blev det inga större skador - det såg ut som mycket blod, men det var mest blodblandat drägel. Merja lyckades med visst besvär lägga omkull Tigern och jag dängde omkull Peppar och så fick de ligga och coola ner ett tag.
Som tur var hade jag ett rejält staffe-halsband (brett, tjockt läder) i bilen som Peppar kunde ha i stället för den spräckta, så sen fortsatte vi helt enkelt träningen. Jag ville inte sluta med den där kalabaliken utan liksom "normalisera" träningen. Och det gick faktiskt riktigt bra - jag märkte inte att de koncentrerade sig sämre än tidigare.
MEN: jag undrar vad som hände. Tiger har träffat både Alva och Dundra förr och brukar inte bry sig nämnvärt om dem och Peppar brukar inte alls bry sig om främmande hundar. Så plötsligt gör han ett sånt där tokryck! Märkligt. Man upphör visst aldrig att förvånas!
När jag höll på att jobba med Tiger var Peppar bunden, numera i en plastad wire eftersom han gnager av kopplen. Eller gnager - han liksom bara knipsar till. Hur som helst kom Merja med schäfrarna Dundra och Alva och Tigern började bete sig ytterst märkvärdigt, trots att båda tikarna är "justerade". Och då! Peppar gjorde ett ryck så halsbandets spänne gick sönder och kom farande raka vägen till schäfertjejerna och körde upp nosen i rumpan på dem. Jag skulle ta tag i honom men då gick russellrackarn till attack. Tjoff, så satt de i huvudet på varandra! Jag lyfte Peppar i bakbenen, men vad hjälpte det när Tigern vägrade att släppa. Merja kom och höll Tigern upp och ner, också i baktassarna, men kunde förvånat konstatera: -Han släpper inte! Nä, för han är terrier, tänkte jag. Till slut fick mellanbarnet komma och lägga Tigerns tunna koppel runt hans hals och dra åt - Bostonstryparen direkt. Till slut lossnade han och vi kunde dra isär hundarna. Tack och lov blev det inga större skador - det såg ut som mycket blod, men det var mest blodblandat drägel. Merja lyckades med visst besvär lägga omkull Tigern och jag dängde omkull Peppar och så fick de ligga och coola ner ett tag.
Som tur var hade jag ett rejält staffe-halsband (brett, tjockt läder) i bilen som Peppar kunde ha i stället för den spräckta, så sen fortsatte vi helt enkelt träningen. Jag ville inte sluta med den där kalabaliken utan liksom "normalisera" träningen. Och det gick faktiskt riktigt bra - jag märkte inte att de koncentrerade sig sämre än tidigare.
MEN: jag undrar vad som hände. Tiger har träffat både Alva och Dundra förr och brukar inte bry sig nämnvärt om dem och Peppar brukar inte alls bry sig om främmande hundar. Så plötsligt gör han ett sånt där tokryck! Märkligt. Man upphör visst aldrig att förvånas!