Dumglad
Pepparn fick också träna litet på bakgården. Maken har städat där nu och plötsligt finns där plats att göra både det ena och det andra. I alla fall när maken är på jobbet och har sin lilla bil med sig.
Det drar ju ihop sig till specialen och något, men VAD, måste göras åt linförigheten. Peppar tror/hoppas att det alltid ska bli läggande (helst) eller ställande (också OK) under gång, så man får vila litet. Han går saktare och saktare vid min sida tills han tröttnar på att vänta på kommando och lägger sig på eget bevåg.
Hans bästa belöningsleksaker nu är två 20 cm långa bitar av trädgårdsslang. Man kan kasta dem och kampa med dem eller slå honom i skallen eller var som helst med dem, allt är lika in i baljan skojsigt. Om jag håller dessa slangbitar framför hans nos, som en morot framför en åsna, då trottlar han på ganska bra. Men då glömmer han i stället att sätta sig i halterna. Och ibland glömmer han hur man gör vändningar - om jag gör höger om så gör han i stället en ögla åt vänster så han kommer bakom mig och sen slinker han genom mina ben bakifrån, riktigt TRYCKER sig igenom, och sen stannar han halvvägs med sitt glada lilla nylle uppvänt mot mig och svansen hårt viftande mot mina vader. -Visst e ja duktig, va?! säger han och ser så innerligt nöjd ut. Man ska ju vara gjord av sten för att inte belöna ett sånt beteende också, om än bara med pussar och fniss. Och av sten är jag inte gjord. Så jag får väl den linförighet jag förtjänar, men å andra sidan har jag en toksöt och dumglad liten staffegris. 10 poäng med koefficient 4, minst!
Det drar ju ihop sig till specialen och något, men VAD, måste göras åt linförigheten. Peppar tror/hoppas att det alltid ska bli läggande (helst) eller ställande (också OK) under gång, så man får vila litet. Han går saktare och saktare vid min sida tills han tröttnar på att vänta på kommando och lägger sig på eget bevåg.
Hans bästa belöningsleksaker nu är två 20 cm långa bitar av trädgårdsslang. Man kan kasta dem och kampa med dem eller slå honom i skallen eller var som helst med dem, allt är lika in i baljan skojsigt. Om jag håller dessa slangbitar framför hans nos, som en morot framför en åsna, då trottlar han på ganska bra. Men då glömmer han i stället att sätta sig i halterna. Och ibland glömmer han hur man gör vändningar - om jag gör höger om så gör han i stället en ögla åt vänster så han kommer bakom mig och sen slinker han genom mina ben bakifrån, riktigt TRYCKER sig igenom, och sen stannar han halvvägs med sitt glada lilla nylle uppvänt mot mig och svansen hårt viftande mot mina vader. -Visst e ja duktig, va?! säger han och ser så innerligt nöjd ut. Man ska ju vara gjord av sten för att inte belöna ett sånt beteende också, om än bara med pussar och fniss. Och av sten är jag inte gjord. Så jag får väl den linförighet jag förtjänar, men å andra sidan har jag en toksöt och dumglad liten staffegris. 10 poäng med koefficient 4, minst!