Ying och självhjälpslitteraturen
I morse (japp, före 10!) var Ying och jag spänstfenomen - vi traskade till elljusspåret och sen joggade vi ganska mycket. Ying fick vara lös men med "nära"-kommando och var riktigt duktig.
Men så var det det där med lydnad. Peppar, han är lydig för att han faktiskt tycker att matte är skapelsens krona. Man tackar för det! Tigg är lydig för att a) det kan tänkas att matte har en boll eller en köttbulle och b) matte blir purken annars. Jazz är ev. lydig om han känner för det.
Men Ying - han är lydig för att han vet att jag tycker om det och för att han gärna vill göra mig den lilla glädjen. Utifall att han inte har nåt bättre för sig. Tvyärr har han kommit över och smygläst nån självhjälpsbok, ni vet en sån där som handlar om energitjuvar och att ge och ge och ge och att det är viktigt att tänka på sig själv ibland. - En karl måste få ha litet egentid ibland, hävdar Ying numera.
Så när vi avvek från själva elljusspåret och tog en runda i skogen, och Ying fick "hopp-och-leka" som belöning för att han hade varit så duktig,då passade han på att ta den där egentiden.
I en halvtimme.
En annan intressant sak med Ying är att när han är inomhus eller går i koppel så brakar han in i saker, stampar i golvet, välter människor nerför trappor (helst baklänges) och är allmänt otymplig. Men lös i skogen är han smidig, snabb och tyst som en puma.
Så där gick jag fram och tillbaks bland mygg och granar, visslande och hojande. Och lyssnande utåt stora mörka skogen, men inte en viskning hördes.
Och jag som alltid brukar hävda att Ying inte alls är så enfaldig/blind/döv som han låtsar, jag började bli orolig för att han kanske trots allt är det. Alltså enfaldig, blind och döv. Och inte kan klara sig i skogen. Och snart faller ju mörkret och allting. Och snön, och... Ja ni vet hur man tänker när ens lilla skrynkelgris är väck i naturen.
Fast då kom Ying travande runt en kurva, gav mig en puss på kinden i förbifarten och sa: -Gnorf, vilket är detsamma som "varför går du här och tjuter, då?"
Sen sprang vi litet till och sen gick vi hem och plockade en miljon fästingar från Ying.
Sen somnade Ying.
Men så var det det där med lydnad. Peppar, han är lydig för att han faktiskt tycker att matte är skapelsens krona. Man tackar för det! Tigg är lydig för att a) det kan tänkas att matte har en boll eller en köttbulle och b) matte blir purken annars. Jazz är ev. lydig om han känner för det.
Men Ying - han är lydig för att han vet att jag tycker om det och för att han gärna vill göra mig den lilla glädjen. Utifall att han inte har nåt bättre för sig. Tvyärr har han kommit över och smygläst nån självhjälpsbok, ni vet en sån där som handlar om energitjuvar och att ge och ge och ge och att det är viktigt att tänka på sig själv ibland. - En karl måste få ha litet egentid ibland, hävdar Ying numera.
Så när vi avvek från själva elljusspåret och tog en runda i skogen, och Ying fick "hopp-och-leka" som belöning för att han hade varit så duktig,då passade han på att ta den där egentiden.
I en halvtimme.
En annan intressant sak med Ying är att när han är inomhus eller går i koppel så brakar han in i saker, stampar i golvet, välter människor nerför trappor (helst baklänges) och är allmänt otymplig. Men lös i skogen är han smidig, snabb och tyst som en puma.
Så där gick jag fram och tillbaks bland mygg och granar, visslande och hojande. Och lyssnande utåt stora mörka skogen, men inte en viskning hördes.
Och jag som alltid brukar hävda att Ying inte alls är så enfaldig/blind/döv som han låtsar, jag började bli orolig för att han kanske trots allt är det. Alltså enfaldig, blind och döv. Och inte kan klara sig i skogen. Och snart faller ju mörkret och allting. Och snön, och... Ja ni vet hur man tänker när ens lilla skrynkelgris är väck i naturen.
Fast då kom Ying travande runt en kurva, gav mig en puss på kinden i förbifarten och sa: -Gnorf, vilket är detsamma som "varför går du här och tjuter, då?"
Sen sprang vi litet till och sen gick vi hem och plockade en miljon fästingar från Ying.
Sen somnade Ying.