En sån tapper liten soldat!!
Imorse var jag uppe i ottan för att ringa till läkeriet och tigga mig till en tid, och det LYCKADES! Sen hasade jag mig ut i badrummet och efter en hastig blick i spegeln damp jag i backen. När jag hade kravlat mig upp igen morsade jag på min spegelbild: -Tjena Elvis-fan! Jajamen, med vildvuxen lugg (jo, för det är då ingen hit att sitta hos frisören och glo sig i en spegel i evärderliga tider när man är grönsnorig och skavsårig kring kranen. Det är inte roligt ens när man är sitt vanliga charmanta jag.) och sänggång med nytvättat hår igår afton var det Elvis direkt, fast med ORANGE lugg. Sniggt, som mellanbarnet skulle ha sagt. Med mkt möda o stort besvär lyckades jag få nån styrsla på det hele och ta mig till vårdcentralen där en fru doktor tittade i min snuskiga näsa och bestört sa: -Oj oj oj, du är då RIKTIGT sjuk du! Genast kändes livet mycket bättre, tänk så tapper jag är ändå, hundpromenader i ur och skur och det ena med det andra fast jag har varit så gott som död. Just precis en tapper liten soldat! I alla fall skrev doktorn ut massor med antibiotika i stora, starka doser, värktabletter och till min stora förtjusning kortisonpulver i turbohaler! Mkt coolt! Dessutom hävdade hon att det minsann är SÄLLAN man ser en så grundlig bihåleinflammation, så jag kände mig nästan litet mallig när jag gick därifrån. Märkligt hur man fungerar, i alla fall!