Pelleskop-livet

Fin som snus!

Publicerad 2009-02-18 23:43:20 i Allmänt

Igår blev jag så less på thermobrallor och Arrakjacka och betongkängor så jag tyckte det kunde behövas nåt lite piff. Så det blev biblobulle (RÄTT så maffig, om jag får säga det själv!) o trut som ett stopplyse, jätteglittriga hjärtörhängen m.m. Enär man inte har roligare än man gör sig. Så här kommer måånga SPmH.



Obs! Denna bild törs man inte publicera, nästan. För den är tagen i en lokal där alla entréer är försedda med stora skyltar med överkorsade hundar. Å andra sidan är det inte prexis nån hund jag har med mig, det är ju Lillebror, ju!



Efter en viltspårssväng med Jazzen i djupsnö skulle man behöva pudra näsan (och större delen av sin lekamen) men det blev inget av med det.



Den här bilden tycker jag särskilt mycket om. Den visar liksom mitt inre. En annan sak som den visar, om man är observant, är hur in i bomben osorterad jag är. Det finns vittnen på att mina hundar har cirkus 100 snygga halsband. Per hund alltså. Dessa halsband ligger för det mesta i en lådda i hallen. När jag åker till skogs har jag bilen full med koppel, bara. Plus förstås spårselar, linor, tjänstetecken, vattenskålar, tonvis med leksaker, ett litet förråd av kattmat. M en i alla fall, inga halsband. Ergo får man skapa sig liksom retrieverdon av vanliga läderkoppel. Jazz lyckas dessutom alltid trassla till det så att han har "halsbandsdelen" kring sin lilla kropp, alldeles framför bakbenen, åtdragen kring de ädlare delarna. Det är ungefär enda gången han kan gå ordentligt i koppel. Sååå försiktigt!
Nå, viltspårningen då? Jotack, rätt strålande. Det var en evighet sen så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jazzen drog på som en galning direkt, det gäller bara att hålla i linan för jag tror inte att jag skulle få stopp på honom om jag tappade den. Men han går hur säkert som helst mitt i släpspåret (lätt att fastställa i snö, ju) och har ett otroligt sug. Konstigt nog, för han tycker att klöven är rätt äcklig... Jag skulle gärna få ner hans fart litet, men det är svårt. Men: när han viltspårar tappar han inte modet om han får lov att vänta in mig eller om linan fastnar, han tappar bara tålamodet. När han personspårar tar han däremot varje litet stopp som en indikation på att det blev "fel". Fast han har blivit mycket säkrar där också, det har han!
För Tiggers del var jag intresserad av om han skulle välja mina fotspår istället, eftersom han har spårat väldigt mycket "vanligt" de sista veckorna. Även där hade jag ju stor hjälp av att klövsläpet syntes så väl och han gick med nosen precis i rännan hela tiden, och duttade litet extra i bloddropparna. Och där det var så trångt att klövspåret, blodet och mina spår gick i varandra valde han ändå rätt när de gick isär igen. Han har också ett väldigt sug, men han jobbar på ett helt annat sätt än Jazz, mycket mer eftertänksamt och metodiskt. Och det är otroligt vad terränggående han är, med sina små ben. Över och under och igenom, till varje pris, är Tiggers melodi! När han kom fram till klöven började en munter dans - det var VÄLDIGT roligt att bli rädd för den och börja skutta omkring och bjäbba. Sen slänga iväg den och bli rädd IGEN när den landade osv. Han fick bära den tillbaka till bilen, men då slängde han sig ett par gånger ner på rygg och bollade klöven i luften med tassarna, som en liten katt. Stolle! Nåja, ungefär 1 km var spårade de, Tigg hade ett bloduppehåll på ung. 30 meter medan Jazz hade blodspår hela vägen. Duktiga små killar är de!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela