Computer says no!
Kors, vad det snöade i söndags morse! -Idag ska vi träna rapport! hälsade jag maken. -Jag ska inte gå till nån skog, svarade denne lakoniskt. Men det skulle han så klart; jag fick påminna honom om att nästa söndag måste han ut i skogen hela dan, med en massa rottisar. Då verkade våra små övningar inte så illa, kanske. När vi precis skulle ge oss av tog minsta barnet mig åt sidan och viskade: -Han har jeans på sig! Nåja, bara jag slipper att bli blöt o kall rätt igenom så får min bättre hälft ägna sig åt vilka udda njutningar som helst, det är min filosofi. Den här gången tränade vi mitt i själva skogen, så att Pepsen inte kunde se sin mål-människa. Det behövde han heller inte, han bara surrade fram och han nätt och jämnt slå på bromsarna när han kom fram. 
Kameran hann inte med heller, ni får tro mig på mitt ord: det ÄR Peps som bökar sig fram! Efter två utmärkta fram- och tillbaka skick över så där 50 m slutade vi med en ung. dubbelt så lång sträcka, vilket också gick jättebra. Då tyckte jag att vi skulle sluta innan Ni-vet-vem tröttnade (inte Peps, han tröttnar aldrig). I min godhet gav jag maken bilnycklarna - han fick köra min finfina bil hem medan jag tog en extratur i skogen med Lilla Svarta Satan. Mycket snö var det!
Vilken fröjd att ha en hund som älskar kamp och lek - all träning blir så mycket lättare då! Men bara man vet om det så KAN man träna upp det på vilken valp som helst, och det är en synnerligen god investering!
Bull-and-terrier heter det, för att det var tjur som ställdes mot terrier i fajterna. Fast det KAN också betyda en blandning av tjur och terrier, tror jag. Typ med tjurnacke, som synes. 
Peppisen har väldigt bra päls, fast han saknar underull. Inte alls så gles och tunn som salig Neros. Det skall mycket till innan den här busen fryser om han bara rör på sig. Och det gör han så gärna!
Kolla tungan! En riktig hångelputte är han också; om man inte kniper ihop näbbet med all kraft så blir det rent obscent!
Jazz tyckte att det räckte bra med småtjejsprommis igår igen (snö, ju. Typ överallt. Kallt!) så jag tog bröderna Brothers i form av Tigg o Ting på nästa promenad. Landsvägar o elände, man kunde välja på halt och bakhalt. Över ett motorvägsbygge också, där fick man bara pulsa. Och när man med uppbjudande av sina sista krafter hade tagit sig upp på själva motorvägen (i vardande) måste man ju ner igen, för att fortsätta på andra sidan. Och det var BRANT. Och HALT. Asfalt och sand med is och snö på. Men tänk så bra det är med hundprogram på TV, där lär man sig finurliga saker. Av F. Steen lärde jag mig övningen att sätta hunden och sen dra i kopplet och så ska hunden sitta kvar. En bra sak för att få odjuren att koncentrera sig på MIG i stället för att göra dumheter. Och även en jättebra sak när man ska ta sig nerför en alldeles för läskig backe med alla ben i behåll. -Sitt! kommenderade jag som en boren ledare, och så liksom firade jag mig ned i kopplens längd. Oj, vad de satt tungt för de vet ju att ju svårare, desto mera smack. Så där tog vi det koppellängd för koppellängd, och här sitter jag nu, med inte ett enda benbrott. Ganska många köttbullar fick de som lön för mödan. Två timmar blev promenaden i sin helhet och sen kändes det rätt igenom att jag, som min mor har hävdat de senaste 30 åren, inte är nån ungdom längre. Ska hon säga!
I likhet med skidbackar tog den sig mycket värre ut uppifrån. (Ett tips från en riktig pistbitare: välj ALLTID pister med namn från Bamsetidningen. Betrakta även gröna pister med misstro om de inte har Bamse-namn. Endast så kan man, med litet tur och j*vlarimamma, komma ned i ett stycke.)