Bidde de blod i blåda blåbär?
Jepp, de bidde de. Och i Peppar med, ojne vojne. Nån liter mera blod igår än idag, skulle jag tippa.
På gårdagens aftonpromenad sprang hyvlarna lösa nere på åkern i vanlig ordning. De skuttade runt i öglor ut från mig i det höga gräset - jag såg hela tiden var de var men jag såg inte hela hundarna mer än då och då, när de stack upp som delfiner. När jag visslade in dem kom de struttande - och Peppar såg ut som Hunden från Helvetet! Hela haklappen var blodig, framtassarna likaså och hela ansiktet. Först tyckte jag att det såg ut som köttbitar i blodet också - inbillade mig för en hemsk sekund att han hade fått tag på ett djur och slitit i bitar, fast det fanns ju ingen rimlig möjlighet att han skulle ha hunnit göra det.
En närmare examination visade att det var blodklumpar, inte köttslamsor, och att allt blodet kom från Peppars mun och snarast från tungan. Men det var inte lätt att se för det var bara rött, rött, rött. Oooba.
Bara att koppla järngänget och traska hem helt lugnt, ingen idé att stressa upp gossarna mer än nödvändigt. Men jag kollade slemhinnorna i Peppis mun och de såg fina ut.
Så där gick vi hem, Peppar såg ut som en mindre talangfull slaktarlärling, Tigger som Blodiga Dalmatinern ur en skräckfilm för hundar, Ying var allmänt betryckt och Jazz försökte hinna sörpla i sig så mycket blodslem som möjligt. Och jag var blodig mer eller mindre hel och hållen efter undersökning samt grundliga staffepussar.
På vägen mötte vi ett par fjortisar på en och samma cykel, de kastade en blick på oss och höll på att skratta omkull sig. Men det säger jag bara: man MÅSTE inte rusa fram med sval hand, bandager och doktor Sloans liniment* när man möter ett ekipage sånt som vårat, det måste man inte. (Men man får.) Däremot MÅSTE man låta bli att skratta åt andras elände, så pass mycket stil får man lov att ha fast man är fjortis.
Hem kom vi, hussen höll på att svimma - först pga Blodiga Hunden, sen pga av att blodiga hunden läckte över hela huset. Och som han läckte! Ying var så ifrån sig att han inte kunde äta nåt, han bara hässjade och suckade och sjöng rekviem.
Jag placerade mig på golvet med snälla Pepparn, fick honom att ligga och tryckte pappersnäsdukar mot hacket i tungan - som inte var så illa som man kunde tro, men det satt långt in. Så skönt att ha hanterbara hundar, tänkte jag. Inte tyckte han väl att det var nån höjdare att ha pappersnäsdukar plus hand i munnen hela tiden, men han fann sig väl till rätta.
Det tog nån timme med ivrigt flöde, sen tog det bara stopp.
Och sen har det varit lugnt.
Men Ying är utbränd nu igen.
* Dr Sloans liniment: ett bra patent som gör dig HOT!
På gårdagens aftonpromenad sprang hyvlarna lösa nere på åkern i vanlig ordning. De skuttade runt i öglor ut från mig i det höga gräset - jag såg hela tiden var de var men jag såg inte hela hundarna mer än då och då, när de stack upp som delfiner. När jag visslade in dem kom de struttande - och Peppar såg ut som Hunden från Helvetet! Hela haklappen var blodig, framtassarna likaså och hela ansiktet. Först tyckte jag att det såg ut som köttbitar i blodet också - inbillade mig för en hemsk sekund att han hade fått tag på ett djur och slitit i bitar, fast det fanns ju ingen rimlig möjlighet att han skulle ha hunnit göra det.
En närmare examination visade att det var blodklumpar, inte köttslamsor, och att allt blodet kom från Peppars mun och snarast från tungan. Men det var inte lätt att se för det var bara rött, rött, rött. Oooba.
Bara att koppla järngänget och traska hem helt lugnt, ingen idé att stressa upp gossarna mer än nödvändigt. Men jag kollade slemhinnorna i Peppis mun och de såg fina ut.
Så där gick vi hem, Peppar såg ut som en mindre talangfull slaktarlärling, Tigger som Blodiga Dalmatinern ur en skräckfilm för hundar, Ying var allmänt betryckt och Jazz försökte hinna sörpla i sig så mycket blodslem som möjligt. Och jag var blodig mer eller mindre hel och hållen efter undersökning samt grundliga staffepussar.
På vägen mötte vi ett par fjortisar på en och samma cykel, de kastade en blick på oss och höll på att skratta omkull sig. Men det säger jag bara: man MÅSTE inte rusa fram med sval hand, bandager och doktor Sloans liniment* när man möter ett ekipage sånt som vårat, det måste man inte. (Men man får.) Däremot MÅSTE man låta bli att skratta åt andras elände, så pass mycket stil får man lov att ha fast man är fjortis.
Hem kom vi, hussen höll på att svimma - först pga Blodiga Hunden, sen pga av att blodiga hunden läckte över hela huset. Och som han läckte! Ying var så ifrån sig att han inte kunde äta nåt, han bara hässjade och suckade och sjöng rekviem.
Jag placerade mig på golvet med snälla Pepparn, fick honom att ligga och tryckte pappersnäsdukar mot hacket i tungan - som inte var så illa som man kunde tro, men det satt långt in. Så skönt att ha hanterbara hundar, tänkte jag. Inte tyckte han väl att det var nån höjdare att ha pappersnäsdukar plus hand i munnen hela tiden, men han fann sig väl till rätta.
Det tog nån timme med ivrigt flöde, sen tog det bara stopp.
Och sen har det varit lugnt.
Men Ying är utbränd nu igen.
* Dr Sloans liniment: ett bra patent som gör dig HOT!