Ying fäller
Jajamen, nu är det dags. Idag har jag suttit ute med Yingen och Furminatorn och rivit av minst 4 schäferhundar. En mängd småfåglar kom allt närmare och hade det beslutsamma ansiktsuttryck som man förväntar sig hos unga fruar när bosättningsaffären har realisation. Pejers fällning är i sanning ett kapitel för sig. Större delen av året sitter pälsen som superlimmad på plats - man kan rycka och dra i stråna men de sitter som berget. Så plötsligt, från ena minuten till den andra, börjar FÄLLNINGEN. Ooba, minst sagt. En vänlig strykning över hundryggen resulterar i en näve full med ludd - och det konstiga är att det finns egentligen aldrig nåt ludd i pejers päls. De har ingen underull, och pälsen är liksom hård och glatt. Men ludd i mängder är det man kammar av. Det verkar nästan som om en söm har gått upp och fyllningen håller på att trilla ut... I alla fall, med furminatorn eller annat lämpligt verktyg kammar man och borstar och kammar och kammar och blir allt rundögdare vid åsynen av hur mycket ludd som lossnar. Så kastar man en blick på sin hund och ser - ingen som helst skillnad! Inga bara fläckar, ingen tunnare päls, ingenting! Förrän efter flera dagars kammande och borstande, då hunden börjar se liksom hålig ut. Som pepprad med hagelbössa, eller som en maläten persisk matta. Under någon tid blir sen hålen allt större, och det är då folk börjar hålla sina hundar i kort koppel när de möter oss. Det KAN ju vara smittsamt, vad han nu lider av... Kort sagt, man går och skäms så smått över sin hundhållning. Så en morgon studsar man (nåja) ur sin paulun, solen skiner och man släpper ut hundarna i trädgården. Själv slår man sig ner på trappen med en kopp kaffe och kastar en värderande blick över sina ägor och undersåtar. Och då ser man: mitt i solen står en kopparröd metallglänsande shar pei och sträcker på sig så att han ser kungligare ut än nånsin. Rena fågel Fenixen, och han är medveten om det själv också!