Vårpromenader
Efter gårdagens myckna sol var det riktigt skönt att det var litet mer normalt svenskt vårväder idag. Småmulet, nåt regnstänk i luften men runt 10 grader varmt. I mer rimlig tid än gårdagens övningar tog jag Jazz och Tigg på en vårpromenad till och runt i Fagerskogen. Det är väldigt litet snö kvar nu, men stigar och vägar är täckta av ett tjockt lager is. Fåglar kvittrar, ekorrar tjirrade och mina smådjur for runt som yra höns. Vi började med en hel massa stenklättrande och stockbalanserande samt en oavsiktlig helkroppstvagning av Jazz, vilket ledde till ganska många skånska svordomar. Tigger traskar plumsande över de smärre vattendragen men de litet större och djupare vill han gärna ta sig över med ett hopp och därför kliver han ner i dem och vadar omkring och spanar uppåt stränderna för att se var man lättast kan ta sig över utan att bli blöt. Listigt! Tiger var också den enda av mina hundar som fick se "Uppdrag granskning" om den kaukasiska ovtjarkan och bäst vi gick där i skogen tyckte han att vi skulle leka att han var en ovtjarka och jag var en domptör som skulle försöka uppfostra hunden. Det gick jag förstås med på så när Tigg började rulla sig i nåt fynd fräste jag i med ett "Nej!" varvid han kastade huvudet bakåt, stampade med framtassarna i marken och lät höra ett blodisande "krrrt!". Mitt blod stelnade naturligtvis högst tillfredsställande i sitt omlopp och jag lyckades till och med frammana ett panikslaget skri, varvid ovtjarka-tigern sträckte sig upp och bet i min kjolfåll! Som tur var kom då Jazz farande och sa ungefär: -Ge f*n i det där, j*vla snorunge! vilket var ganska milt för att vara han, men sen ställde han upp på att vara varg, så då lekte vi att Tigg o jag var vilsekomna små barn i skogen och Jazz var en hungrig varg som jagade oss i syfte att äta upp oss. Som vargen var avsevärt snabbare än di små barna tog den leken slut ganska omgående och då lekte vi i stället att Jazz var lille moderlöse Bambi och jag var Faraos dotter som hade räddat honom från ett öde värre än döden, ungefär. Men då kom Bostonstryparen i Tiggers gestalta farande genom snåren och allt blev så hemskt så vi övergick till att leka cirkus i stället. Jag balanserade på en hal stock, trallandes på ledmotivet från "Elvira Madigan" och mina små pudlar piruetterade ganska övertygande nedanför mig. Piruetterandet åstadkoms, måste jag erkänna, mer med hjälp av köttbullar än genom min överlägsna dressyrförmåga. Sen drattade Elvira Madigan på ändan ner på stocken och sa några väl valda fast inte särskilt ljuva ord och därmed slutade den leken och hundarna fick ägna sig åt att balansera på stora stenar i stället. Själv tog jag mig med största försiktighet över ett stort stenröse medan ett överlägset men välvilligt leende krusade mina läppar då jag tänkte på hur oerhört lättroade de själlösa djuren är. Samtidigt aktade jag mig naturligtvis noga för att trampa på några av de stenar som skulle göra att jordens innandöme skulle öppnas och släppa ut några av de mest fasaväckande gastarna i världshistorien. Ganska mycket smidighet och styrka gick det åt till det, jag kände mig rent Lara Croftsk. Sen hittade jag och åt upp vårens första blåsippa och så gick vi hem där matten lunchade på en Mycket Märklig Yoghurt samt bytte besättning och tog samma runda en gång till, fast i motsatt riktning och med Peppar och Ying. Och naturligtvis med en ny uppsättning genomtänkta dressyrövningar, bland vilka särskilt kan nämnas vår iscensättning av "De två bockarna Bruse" där jag tyvärr måste medge att Trollet kanade på ändan nerför dikesslänten och landade i själva diket, med sagda kroppsdel först. (Fast numera är jag så gammal och härdad så jag tycker att så länge vätan kommer utifrån och inte inifrån är det inte mycket att jämra sig över...) Peppars tolkning av "Dumbo, den flygande elefanten" var också minnesvärd... I sammanfattning: två stycken skogspromenader på sammanlagt fyra timmar gjorde oss alla tämligen pömsiga, så resten av eftermiddagen tillbragtes i dels i TV-soffan och dels med näsan över en bok.