Pelleskop-livet

Tigger spårar

Publicerad 2009-04-19 13:53:15 i Allmänt

I fredags kväll la jag huvudet på sned och såg allra som ljuvast ut när jag frågade maken: Får jag låna din bil och åka till skogen? Snälla? Maken rynkade sina imposanta ögonbryn och sa: - Vilka ska du ha med dig då? Som jag bara skulle ta med mig lilla Tigern, som får plats i Olles pyttebur, och dessutom lovade att åka till en skog med fiiin väg ända fram, fick jag låna bilen. (Ibland försöker jag förklara för maken att bilar, precis som hundar, behöver jobba ibland, med det de är avsedda för, och inte bara bli tvättade och vaxade och dammsugna och gosade med hela tiden. Såna ord faller på hälleberget.) I alla fall - spring-GPS:en satt stadigt kring handleden och jag la ett 1200 meter långt spår på välanvända stigar, genom träsk och blötmarker, genom rishögar och över stenrösen, samt över ett elljusspår. Fem pinnar plus slutpinnen. Det fick bara ligga i trekvart, eftersom det inte är ljust hur länge som helst, tyvärr. De 45 minutrarna försökte jag fördriva med promenad och lek osv. med hunduschlingen, men han visste förstås att det var spårdags och var minst sagt svårnåbar. Men det var förstås nyttigt det också, att få honom att fokusera på mig och inte bara på spåra, nu, genast! Sen släppte jag i alla fall på honom och upptaget var litet halvdant - det var på en hårdtrampad och mycket välanvänd stig så det var säkert ganska svårt att börja där. Men efter omkring 15 meter hade han sugit fast ordentligt och då var det bara att hålla i. Jag försöker bromsa honom ganska mycket nu, eftersom han annars blir så entusiastisk att han börjar slarva och eftersom det är lättare för mig att läsa honom om det inte går i 120 knyck genom skogen. Men trots att han bara väger drygt 6 kg så är det inte precis lätt att hålla honom - jag kan bara föreställa mig hur det ska vara att spåra med en spårtokig rottweiler, t.ex.!! Hur som helst - hunden spårade bättre än nånsin. Bara på ett enda ställe var han litet tveksam men då jobbade han jättefint och löste det själv, snabbt och säkert. Han har verkligen enastående kondition. Inte för att 1,2 km är särskilt långt men spårandet i sig är ju rätt ansträngande och det är klart att det är jobbigt för honom, med 3 centimetersbenen, att ta sig fram i obanad terräng, över stockar och genom träsk. Alla pinnar tog han upp och gav till matten så då gjorde vi några kortare pauser för belöning och andhämtning. Detta och att jag veritabligen hängde i linan som ett ankare gjorde att det tog honom hela 30 minuter att gå spåret. Det tog 20 att lägga det... Sen överförde jag GPSens historia till datorn och la de båda varven (spårläggningen och spårningen) över varandra och de stämmer överens till 100%!! Så - VARFÖR tjafsade han på appellen? Är det jag som är nervös fast jag inte känner det själv?!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela