Vadå? Vafförde?
Förutom att han ser ut som en sämre sorts kamel från nån obskyr kringresande cirkus är Ying rätt ryslig även inombords just nu. E vell ålldern, som jag brukar säga, oavsett. Jag håller på att läsa en bok om hundar (nähä?!) och där hänvisas till en hund som uppvisar endast två (2) beteenden: när man ropar på den kan den a) vända på huvudet eller b) låta bli att vända på huvudet. Den hunden är Yingens förebild, tror jag. När jag ropar "dags att gå in killar!" tillrar de andra uppför trappen som ett gäng små änglar (fast en gång stod det en röd pall på trappen, bakom mig - då tillrade de upp, runt pallen och så ner igen, bakom min rygg. Och sen upp igen.) men knäppgöken himself står kvar på grusgången, och svansen liksom axar upp. "Kom nu, Ying" säger matten i uppgiven ton. Då tror man svansen ska flyga av (eller lyfta hela hunden), och så hoppar han till lekställning, med rumpan mot skyn och mycket munter uppsyn i andra änden. "Nej, nu är det du som KOMMER - GENAST!" fräser jag i. Joho, stor nytta med det. Så nu har jag börjat stänga dörren efter hund nr 3 och så får Ying stanna ute tills han börjar tycka synd om sig. Men då får man liksom hjälpa honom att inse hur eländigt han har det, annars trivs han rätt bra därute - han är ju faktiskt gårdshund. Mitt mantra numera är "det går över" - det är det enda som håller en uppe vissa dar.