Min lilla alika
Lilla Ying ligger nu och sover ruset av sig - vi for i halkan till det Stora Djursjukhuset och fick hans små ögon uppsydda igen. Dessutom passade de på att rensa litet i de små snuskiga öronen - hans örongångar har ungefär samma diameter som det hål på en kulspetspenna där udden kommer ut. Som vanligt var Ying rena ängeln - det är tydligen inte alltid fallet med shar-pei; vi fick först träffa en för oss ny veterinär som gärna berättade ganska många historier om monster-pejer som tuggar sönder personal. Sån tur för henne att hon fick träffa snälla fina Ying idag - han rör inte så mycket som en rynka trots att de bökar o pillar med hans ganska onda ögon. Inte så länge matte är med, vill säga - utan mig är han visst inte helt medgörlig. Men så ska han inte vara utan mig heller, annat än i slocknat tillstånd! Världsbästa dr Nils, ögonveterinären, är dock sedan tidigare bästis o bundis med Ying, så han hade inga betänkligheter. Han tyckte precis som jag att Yingens skalle har vuxit ganska rejält sedan i höstas, så vi fortsätter att hålla tummarna för att han ska fylla ut sina rynkor litet mer.
Förresten läste jag på shar-peiforum att den svenska boken om shar-pei inte är helt opportun eftersom den inbegriper liksom en manual i eye-tacking och det tydligen (verkligen?!) finns folk som använder den som just en bruksanvisning och sitter där o snörper med nål o tråd. Verkar högst osannolikt, men man vet ju aldrig.
Och så en glädjande sak: Tingtingpej har gått upp i vikt och väger nu hela 20,9 kg. Heja färskfodret!