Själanöd
Om man vaknar med förkylning så in i bomben och huvudet jätteont och ändå, för att förebygga att ens make skall sluta älska en och i stället rymma med sin sekreterare eller en ogift (förhoppningsvis) prästdotter, tar sig verket an att dammsuga hela rackarns bottenvåningen (jo för städa städa varje freda och så varje jul, det tycker jag är - nåja, det hör i alla fall till, liksom. Även om det ibland går märkvärdigt långt mellan mina fredagar) och därvid först upptäcker att det är alldeles stopp i dammsugarn, vylket man med en kombination av list och fingerfärdighet lyckas avhjälpa, sedan i vanlig ordning välter en nyfylld vattenskål över hela det jämrans otäta trägolvet, hämtar trasor och svabbar, svabbar, svabbar, sen fortsätter sitt värv i sitt anletes svett (och, i sanningens namn, inte bara anletes. FAST jag är en dam!) och sen, efter väl förrättat värv tänker stärka sig med en kopp kaffe. Visserligen uppvärmt kaffe, men dock kaffe. Och om man då snavar på ett par hundar och häller allt kaffe på sin lilla kropp och sina kläder och ända ner i ugg-tofflorna. Om man då låter undslippa sig ett "S*tan!" - får man komma till himlen i alla fall då, när man dör? Det hoppas jag innerligen för det känns näppeligen som jag kommer att leva över natten.