Agility-debut
Nu glömde jag ju alldeles helgens STORA begivenhet - Jazz o jag har debuterat på officiell agilitytävling!! Agility är en mycket speciell tävlingsform - nästan alla blir diskvalificerade och det går så rasande snabbt så klassen hinner knappt börja förrän man ska in, fast man har startnummer 33. Mycket avspänt, med andra ord, fast sannerligen inte för alla. Jag blir riktigt full i skratt när jag hör hur ohyggligt seriösa vissa är - en del till och med videopratar sig genom banvandringen med nån agilityguru i andra änden, det är linjer hit och linjer dit och plocka och skicka och fan och hans mormor. Nu ska ni inte tro att jag själv slarvar med banvandringen, nejdå, jag använder minsann tiden in till sista sekunden, men 90% av tiden går åt till att i min lilla enfaldiga hjärna programmera in hinderföljden och resten av tiden resonerar jag ungefär så här: om Jazz springer jättefort får jag göra så här, om Jazz springer jättejättefort får jag göra så där (både "så här" och "så där" motsvaras ungefär av "hålla tummarna i smyg"). Min handling är inte så där väldigt genomtänkt än. I alla fall:
i första loppet, agilityklass, diskade han sig på tredje hindret. Dvs. egentligen på typ 12:e hindret som han tog efter hinder nr 2. Från hans håll sett såg banan ut så här: hopp, hopp, tunnel till höger, balansbom till vänster, där bakom slalom till vänster också, och det var slalomet som skulle tas. Den dvärgpinscher är inte född som inte susar in i tunneln med ljusets hastighet! Inte så många andra hundar heller, typ halva startfältet diskade sig där. Sen tänkte jag i alla fall fortsätta på banan men då bestämde Jazz att han hellre ville kolla på en rolig tant och en pudel så då fick han det för honom ytterst kännbara straffet att bli buren av banan och INTE FÅ SPRINGA MER!! Stor besvikelse.
I hoppklassen diskade han sig på fjärde hindret - det var hopp, däck, hopp, platt tunnel - jag trodde inte att han skulle ta sig igenom platta tunneln alls men det gjorde han så glatt, dessvärre som hinder nr 3 i stället för nr 4. Men sen fortsatte vi i alla fall banan (fritt fram inom maxtiden, ju) och då gick han som en STJÄRNA!! Och banan var sannerligen inte utan luringar, t.ex. en U-tunnel där han måste susa förbi första ingången och ta den andra (tunnlar har en sån dragningskraft på Jazz) och sen en hoppraka direkt följd av en tunnel som INTE skulle tas, i stället en snäv sväng till vänster för ytterligare några hopp. Men ÅÅ vad han var duktig, hur följsam som helst, det kändes som jag kunde styra honom med telepati nästan, ändå en jäkla fart - förutom genom slalomet där jag faktiskt lyckades bromsa och samla honom och han sen gick hur säkert som helst och superaccelererade sen - svängar och krokar och långhopp och ...!!! En sån hund! Och jag då - kom ihåg hela banan!! Med tanke på hur oerhört litet vi har tränat får jag nästan skämmas! Och så var han så glad efteråt, dels älskar han agility och dels tror jag att han visste att han hade varit jätteduktig (kanske räknade han köttbulletilldelningen...). Då fick han ta några hinder till på framhoppningsbanan som belöning.
Vi träffade ett par andra dvärgpinschrar på tävlingen, de diskade sig också men var jätteduktiga. De andra båda dp-förarna var mer erfaret folk och de hade det intrycket, från andra tävlingar, att dvärgpinschrar visserligen inte är lätta att hantera i agility (vill så mycket och är så snabba) men om man lyckas så är de jätteduktiga. En utmaning!
Vad beträffar mina fördomar om agility kan man väl säga att de både bekräftades och tvärtom: en del "ekipage" är verkligen bara hafs och slafs och en jäkla massa skrikande på en totalstressad hund som skäller oavbrutet. Men sen finns det andra där det verkligen är samma precision och samarbete som i lydnad (när lydnaden är som bäst) och det ser liksom lugnt och avspänt ut fast det går fort som tusan. Så vi får nog ge det en chans till - förutom att det är tusan så mycket billigare än hästhoppning så är det inte lika läskigt heller - man slipper ju sitta ovanpå ett hoppande djur! (Fast även när det gäller riktiga hästar gillar jag dressyr betydligt bättre än hoppning och skogsmulleri).
Några andra noteringar i sammanhanget:
- Jazz är en rätt kass chihuahua-ersättning - han mäter (minst) 36,5 cm i mankhöjd till sina 9,1 kg. Medium-hund. Man får allt skaffa en bastant handväska om man tänker ha honom i den!
- Vi tränade (förstås) lydnad också, under väntetiden. Strålande duktig hund! Både läggande och ställande gick som på räls, platsliggning och inkallning likaså, linförigheten klart godkänd. Jag blir bara alldeles häpen över att ha en sprittig hund som ändock kan vara lös och ledig mitt ibland en massa hundar och folk!!
- Jazzen är hur avspänd som helst på "tillställningar". Jag har hans rätt pyttelilla bur (Atlasmodell) med, den är som ett bo och där kryper han in och snarkar. Ibland kommer han ut och sitter i mitt knä en stund, helt lugn och avspänd då också. Kommer nån hund för nära (nån meter) rynkar han på nosen och sänker öronen men han hetsar inte upp sig. Att gå omkring på området med honom i koppel är också hur lugnt som helst, han är helt nöjd med att traska med mig och har inga behov av att springa och kolla alla andra hundar. Stannar jag och pratar med nån sätter han sig och kontemplerar en stund. En riktig pärla, med andra ord!
i första loppet, agilityklass, diskade han sig på tredje hindret. Dvs. egentligen på typ 12:e hindret som han tog efter hinder nr 2. Från hans håll sett såg banan ut så här: hopp, hopp, tunnel till höger, balansbom till vänster, där bakom slalom till vänster också, och det var slalomet som skulle tas. Den dvärgpinscher är inte född som inte susar in i tunneln med ljusets hastighet! Inte så många andra hundar heller, typ halva startfältet diskade sig där. Sen tänkte jag i alla fall fortsätta på banan men då bestämde Jazz att han hellre ville kolla på en rolig tant och en pudel så då fick han det för honom ytterst kännbara straffet att bli buren av banan och INTE FÅ SPRINGA MER!! Stor besvikelse.
I hoppklassen diskade han sig på fjärde hindret - det var hopp, däck, hopp, platt tunnel - jag trodde inte att han skulle ta sig igenom platta tunneln alls men det gjorde han så glatt, dessvärre som hinder nr 3 i stället för nr 4. Men sen fortsatte vi i alla fall banan (fritt fram inom maxtiden, ju) och då gick han som en STJÄRNA!! Och banan var sannerligen inte utan luringar, t.ex. en U-tunnel där han måste susa förbi första ingången och ta den andra (tunnlar har en sån dragningskraft på Jazz) och sen en hoppraka direkt följd av en tunnel som INTE skulle tas, i stället en snäv sväng till vänster för ytterligare några hopp. Men ÅÅ vad han var duktig, hur följsam som helst, det kändes som jag kunde styra honom med telepati nästan, ändå en jäkla fart - förutom genom slalomet där jag faktiskt lyckades bromsa och samla honom och han sen gick hur säkert som helst och superaccelererade sen - svängar och krokar och långhopp och ...!!! En sån hund! Och jag då - kom ihåg hela banan!! Med tanke på hur oerhört litet vi har tränat får jag nästan skämmas! Och så var han så glad efteråt, dels älskar han agility och dels tror jag att han visste att han hade varit jätteduktig (kanske räknade han köttbulletilldelningen...). Då fick han ta några hinder till på framhoppningsbanan som belöning.
Vi träffade ett par andra dvärgpinschrar på tävlingen, de diskade sig också men var jätteduktiga. De andra båda dp-förarna var mer erfaret folk och de hade det intrycket, från andra tävlingar, att dvärgpinschrar visserligen inte är lätta att hantera i agility (vill så mycket och är så snabba) men om man lyckas så är de jätteduktiga. En utmaning!
Vad beträffar mina fördomar om agility kan man väl säga att de både bekräftades och tvärtom: en del "ekipage" är verkligen bara hafs och slafs och en jäkla massa skrikande på en totalstressad hund som skäller oavbrutet. Men sen finns det andra där det verkligen är samma precision och samarbete som i lydnad (när lydnaden är som bäst) och det ser liksom lugnt och avspänt ut fast det går fort som tusan. Så vi får nog ge det en chans till - förutom att det är tusan så mycket billigare än hästhoppning så är det inte lika läskigt heller - man slipper ju sitta ovanpå ett hoppande djur! (Fast även när det gäller riktiga hästar gillar jag dressyr betydligt bättre än hoppning och skogsmulleri).
Några andra noteringar i sammanhanget:
- Jazz är en rätt kass chihuahua-ersättning - han mäter (minst) 36,5 cm i mankhöjd till sina 9,1 kg. Medium-hund. Man får allt skaffa en bastant handväska om man tänker ha honom i den!
- Vi tränade (förstås) lydnad också, under väntetiden. Strålande duktig hund! Både läggande och ställande gick som på räls, platsliggning och inkallning likaså, linförigheten klart godkänd. Jag blir bara alldeles häpen över att ha en sprittig hund som ändock kan vara lös och ledig mitt ibland en massa hundar och folk!!
- Jazzen är hur avspänd som helst på "tillställningar". Jag har hans rätt pyttelilla bur (Atlasmodell) med, den är som ett bo och där kryper han in och snarkar. Ibland kommer han ut och sitter i mitt knä en stund, helt lugn och avspänd då också. Kommer nån hund för nära (nån meter) rynkar han på nosen och sänker öronen men han hetsar inte upp sig. Att gå omkring på området med honom i koppel är också hur lugnt som helst, han är helt nöjd med att traska med mig och har inga behov av att springa och kolla alla andra hundar. Stannar jag och pratar med nån sätter han sig och kontemplerar en stund. En riktig pärla, med andra ord!