Varför? (forts.)
Igår var jag och lyssnade på Kerstin Malm - mycket att tänka på. Och ånyo aktualiserades frågan: varför har jag hund? Och jag har funderat och funderat och verkligen rannsakat mig själv, men några av de rysliga anledningar hon nämnde har jag alldeles ärligt kunnat sålla bort. Jag har inte hund för att kunna utöva makt, och inte för att de ska tycka om bara bara mig och absolut ingen annan. Men varför, varför? Så slog det mig - kontrollbehov, förstås och som vanligt när det gäller mig. Men inte ett behov av att kontrollera och bestämma över någon, dvs. hundarna utan: behov av att kunna kontrollera att åtminstone några hundar har det (enligt mitt sätt att se det) riktigt BRA. Tillräckligt med mat och frisk luft och närhet och aktivering och vila och skoj och arbete. Gladast åt mina hundar är jag i situationer där det framgår att de är glada och trygga, förväntar sig gott helt enkelt. Och det bästa beröm jag har fått är när t.ex. en veterinär säger att det märks att hunden är trygg med mig. (Sen vill jag ju förstås att de ska vara alldeles trygga utan mig också, men i vissa fall får man ta en sak i taget.) Så - det var ju inte så farligt! [Sen är det ju inte sagt att jag kan hitta några riktigt ruskiga anledningar i de skummare vrårna av mitt inre om jag riktigt forskar. Fortsättning följer...]