Pelleskop-livet

Min taktik fungerade alldeles utomordentligt - fräck som en talgoxe smög jag mig på folk (i synnerhet unga välväxta män) och sa med dov stämma: - Vill du klämma litet på min hund? Efter nån skrämd blick så där så ställde de glatt upp - ja, jag förklarade förstås vad vitsen var. Ying snappade kvickt och blev bara mer och mer dristig. Klick och godis, klick och godis! Det såg bara så lustigt ut när han traskade fram till nån, tryckte upp mulen i dennes ansikte, pussade till och sen tittade förhoppningsfullt på mig. Vi träffade också en dam som var i valet och kvalet - skaffa sharpei eller ej? Nu är saken i alla fall avgjord, tack vare ett antal mulmysningar från Ying som visade sig från sin allra mest säljande sida.
För övrigt kan jag rapportera att ygena nu var alldeles kuranta, och öronen också. Inget återbesök bokat, det känns nästan litet upphängt och nersläppt, gör det.
I morgon är det utställningsdags för tigerungen, Ying får följa med som hejarklack. Håll tummar o tår igen, det vore ju snopet att komma hem utan rosett!