Pelleskop-livet

Jazz  har jag nu haft i litet drygt ett år och sista månaderna tycker jag att det har hänt så mycket med honom. Visst har vi tagit småsmå steg hela tiden, men nu har det blivit ett helt litet skov! Han är mycket mera rar med alla i familjen, på ett mycket mer avspänt sätt (jag kallar honom "sladdersvans" för han är så sladdrig och mjuk i svansen när han hälsar på oss). Han är inte alls lika nervös för människor - det går rent av alldeles utmärkt att, som idag, bli omringad av ett helt gäng skolbarn som vill hälsa. Och flera gånger nu har mer el. mindre främmande människor fått stryka honom runt munnen och t.o.m. lyfta på läpparna. Det känns så bra, inte enbart för att det behövs när vi ska lydnadstävla utan också, och framför allt, för att det måste vara så skönt för hunden att ha en mer avslappnad inställning till omvärlden.
Ett annat STORT framsteg kunde noteras under dagens skogspromenad (i strilregn, riktigt skönt faktiskt). Jazz fick gå lös genom ett veritabelt rådjursreservat, och visst gick han på tårna och taktade ibland, med nosen i vinden och varg-uppsyn, men han lyssnade på mig och stack inte iväg en enda gång. När jag märkte att han blev alltför "på" fick han gå "nära" ett tag tills han blev litet lugnare, sen fick han springa och leka igen. Naturligtvis måste jag vara uppmärksam hela tiden och inte låta honom fästa för mycket på nån vittring, men han var verkligen så lydig. Hurra! För jag vill verkligen kunna ha hundarna lösa, hundar MÅSTE få springa lösa, och inte bara i rasthagar och trädgårdar!