Eeeejit!!
På afsen var jag till brukshundklubben för litet utställningsträning med Tigger o Ying. Jag tyckte att Jazz hade gjort sig förtjänt av litet vila...
Först tog jag ut Tigger och tvingade honom att knipa igen sitt kakhål fast det fanns hundar i närheten. Ibland är han så ruskigt jackig så man blir alldeles trött! "Vovovovovov!!!" med en stämma som låter pubertetsbruten. (Kommer hundar i målbrottet?) Matten säger "nej!" o Tigger är litetlitet tyst. Ett tag. "Vovovovov!" kommer det sen, matte tar i litet med kopplet också och riktigt fräser "nej!". Då blir han tyst, men kikar under lugg på mig och efter en stund kommer det ett liiitet "vff!". För sista ordet måste man ha.
I alla fall lejde jag en gubbe som stod ute och rökte att klämma på Tigger när jag hade lyft upp honom på bordet. Alltså Tigger, inte gubben. (För det var en rätt stor gubbe.) Det gick förstås alldeles utmärkt, utom att Tigger ville knycka cigarretten - sen fick han leverpastej i stället och det gick bra det också. Sen tränade vi "trav" och "stå" på gräsplanen tills hans lilla mage stod rätt ut (av leverpastej, inte av utmattning). Då var det dags för hundbyte till Ying.
När det var Yings tur hade det dykt upp en malletik på planen också, hon höll på att träna sin matte i linförighet och kasta boll, matten var ganska duktig. (I synnerhet på att kasta, en gång kastade hon bollen rätt in i en hästhage, nästan på en stackars häst. Den flydde sen när hunden kom efter bollen.) Ying var förhållandevis duktig - han travar riktigt fint och ställer upp sig bra, men försöker man få honom att flytta nån tass sätter han sig omedelbart. Rätt mycket leverpastej åt han också. Sen flög f*n i mig och jag fick för mig att jag skulle träna litet lydnad också - det är där "eejit" kommer in. Hur många gånger har jag sagt och skrivit att man måste lägga band på sig när man tränar peier? Va? Tror nån att jag lever som jag lär? Nix då, och därför var det rätt åt mig att det blev som det blev. Nix nada, blev det. Om än jag höll världens största leverpastejklump allntes över snoken på Yingispingis så satte han sig inte vid min sida igen. Nej, för det hade han ju redan gjort ett par gånger. Jag nästan föll på knä och slet mitt hår m.m. (som matadoren i "Tjuren Ferdinand", litet mulligare bara) och till slut veknade hans hjärta och han slog faktiskt ner sin lilla rumpa i ett halvdant "fot". Pust, mycket pastej in i gapet och glöm hela rabaldret. Eller rättare - glöm inte, gör bättring! Sen träffade vi på Sandra som skulle ha fikarast och hon fick agera ondsint domare som ville titta på Ying, med godis o klicker kom vi så långt att hon kunde lägga baksidan av handen mot Yingens mule. Det tar sig, sa pyromanen!
I alla fall fick Jazzen korn på leverpastejen när vi kom hem och envisades med att vilja träna. Det blev litet lydnad på gräsmattan i duggregnet, mycket "klick" och mycket smarr. Nu har jag bara tre sidor franska att ta itu med, sen blir det "Ghost Whisperer", till omväxling mot hundviskaren. (undrar om det finns nån "bilbesiktningsmans-viskare", en sån skulle jag vilja kontraktera!)
Först tog jag ut Tigger och tvingade honom att knipa igen sitt kakhål fast det fanns hundar i närheten. Ibland är han så ruskigt jackig så man blir alldeles trött! "Vovovovovov!!!" med en stämma som låter pubertetsbruten. (Kommer hundar i målbrottet?) Matten säger "nej!" o Tigger är litetlitet tyst. Ett tag. "Vovovovov!" kommer det sen, matte tar i litet med kopplet också och riktigt fräser "nej!". Då blir han tyst, men kikar under lugg på mig och efter en stund kommer det ett liiitet "vff!". För sista ordet måste man ha.
I alla fall lejde jag en gubbe som stod ute och rökte att klämma på Tigger när jag hade lyft upp honom på bordet. Alltså Tigger, inte gubben. (För det var en rätt stor gubbe.) Det gick förstås alldeles utmärkt, utom att Tigger ville knycka cigarretten - sen fick han leverpastej i stället och det gick bra det också. Sen tränade vi "trav" och "stå" på gräsplanen tills hans lilla mage stod rätt ut (av leverpastej, inte av utmattning). Då var det dags för hundbyte till Ying.
När det var Yings tur hade det dykt upp en malletik på planen också, hon höll på att träna sin matte i linförighet och kasta boll, matten var ganska duktig. (I synnerhet på att kasta, en gång kastade hon bollen rätt in i en hästhage, nästan på en stackars häst. Den flydde sen när hunden kom efter bollen.) Ying var förhållandevis duktig - han travar riktigt fint och ställer upp sig bra, men försöker man få honom att flytta nån tass sätter han sig omedelbart. Rätt mycket leverpastej åt han också. Sen flög f*n i mig och jag fick för mig att jag skulle träna litet lydnad också - det är där "eejit" kommer in. Hur många gånger har jag sagt och skrivit att man måste lägga band på sig när man tränar peier? Va? Tror nån att jag lever som jag lär? Nix då, och därför var det rätt åt mig att det blev som det blev. Nix nada, blev det. Om än jag höll världens största leverpastejklump allntes över snoken på Yingispingis så satte han sig inte vid min sida igen. Nej, för det hade han ju redan gjort ett par gånger. Jag nästan föll på knä och slet mitt hår m.m. (som matadoren i "Tjuren Ferdinand", litet mulligare bara) och till slut veknade hans hjärta och han slog faktiskt ner sin lilla rumpa i ett halvdant "fot". Pust, mycket pastej in i gapet och glöm hela rabaldret. Eller rättare - glöm inte, gör bättring! Sen träffade vi på Sandra som skulle ha fikarast och hon fick agera ondsint domare som ville titta på Ying, med godis o klicker kom vi så långt att hon kunde lägga baksidan av handen mot Yingens mule. Det tar sig, sa pyromanen!
I alla fall fick Jazzen korn på leverpastejen när vi kom hem och envisades med att vilja träna. Det blev litet lydnad på gräsmattan i duggregnet, mycket "klick" och mycket smarr. Nu har jag bara tre sidor franska att ta itu med, sen blir det "Ghost Whisperer", till omväxling mot hundviskaren. (undrar om det finns nån "bilbesiktningsmans-viskare", en sån skulle jag vilja kontraktera!)