Dr Jazz och Mr Hyde
Igår kväll var Jazzen riktigt enastående på lydnadsträningen - han klarade av de mest bedrövliga störningar; bara en ytterligt besvärad min avslöjade hur kymigt det var. Mycket puss o korv blev det av det! Idag, däremot, är Jazzen elaka monstret - MIN matte, MIN säng med MITT täcke på, MITT ben, MITT ben också, MITT ben det med, MIN buske att kissa på, MIN utsikt från trappen, MIN brevbärare att skälla på. Om nån annan hund försöker så mycket som kasta en blick på allt det som är Jazzens ("det existerar - alltså är det mitt!") så kastar han sig fram, avslutar med ett stelbent fyrfotahopp och landar i händelsernas centrum med spott och fräs. Inte för att de andra bryr sig så där värst, de är ju liksom vana, så egentligen är det nog så att Jazz har s.a.s. bitit sig i foten - hans eviga fräsande gör att ingen reagerar längre. Nu ligger han i en fåtölj intill mig - Tigger smyger sig förbi för att lägga sig på mina fötter och Jazz liksom studsar till, beredd att hoppa bomben på sin lillebror. Men alldeles dum är han inte; han kastar en blick på mig först och ser att jag har ett öga på honom. Då lägger han sig tillrätta igen, med en djup suck över den dumma matten som inte förstår att NÅN måste hålla ordning här i huset.