Vårtecken (I)
Nero och jag upptog sprinterträningen igår - inte för inte är man världens snabbaste tant. Nåja, mitt lufsande räcker lagom till ökad skritt för Nero, men han är ganska positiv ändå. Eftersom min form är minst sagt usel började jag så fint: 1 min spring och 2 min gång, i sammanlagt 1 timme. Och tro mig, det känns i benen ändå, idag. Men det var så skönt ändå, det kändes ändå som att "vara ute och springa" men inte som döden i grytan. Det är nog inte så dumt med mjukstart i alla fall - för hundens skulle också, faktiskt - det är jobbigare än man tror för dem att lunka på i jämnt tempo utan att stanna eller göra ruscher. Men med tanke på hur mina ben o leder mådde i morse tog jag mig tid att brotta ner Nero i min säng (det krävdes övertalning av annat slag än det verbala) och massera honom grundligt som jag lärde mig på kurs hos Hundsteg i höstas. Och när han väl hade funnit sig i sitt öde tror jag att han tyckte om det. 45 minuters genomgång blev det - och sen var den hunden uttröttad för den dan!