Da - gens - vi - sa...
... var raska promenader. På förmiddagen gick jag en och en halv timme i rask takt med di store busarna, det var soligt men dessvärre rätt kallt och blåsigt. Nero fick springa lös på därför lämpade ställen och skötte sig med den äran (som vanligt, nästan), Jazz vädrade och vindade och fick hållas i ett långt hopsatt koppel, ca 6 meter och med expander, så han kunde härja rätt bra han också. Sen sovs det, vill jag lova!
På kvällen tog vi en vända till, runt och från 2,5 km spåret - mörkt och kusligt, dock ingen fullmåne den här gången. Men både rådjur och löptik hade varit där före oss så gossarna var litet osorterade bitvis. Vi tränade, under båda rpromenaderna, "jakthundsfot" - de ska alltså gå intill mig men behöver inte gå med krokig nacke och titta på mig hela tiden, bara de har koll och inte avviker. I synnerhet Nero är riktigt duktig på det, fast man märker att det är jobbigt. Jazz är på gång, men just nu märks det rätt väl att han är den yngre av dem, han har litet hyss för sig. Ying får förstås inte följa med på våra långpromenader, han motionerar sig hemma i trädgården för det mesta, och det gör han med stor frenesi och i full galopp. Vi har också fortsatt med inklickningen av honom idag, dock med tveksamt resultat. Med det är bara att kämpa på! Dessvärre tar han en bit av mina fingrar med tillsammans med varje köttbulle- eller korvbit - å vad jag önskar att han ska tappa de ruskigt vassa valphörntänderna och få de nya i stället! Hemska klor har han också, fast jag håller dem kortklippta rivs han som en katt - över huvud taget använder han tassarna som katter gör, det ser rätt rart ut. Jag märker att jag ibland låter liter muttrig när det är tal om Ying, det är förstås inget att fästa sig vid. Han är vår älskade lillprins på alla sätt och vis, det är bara det att han är en ganska speciell liten prins!