Bortgjord
I afton tog jag alla tre gangstrarna till den lokala brukshundklubben för att träna litet med störning - det är allmän träning på onsdagar och rätt mkt folk o hundar brukar finnas tillstädes. Nå, störningen - det var vi, det. Jag band två och tränade med en - tjo flöjt, de bundna hördes typ till Tingstäde träsk! Den som jag tränade med skötte sig dock hyfsat, oavsett vem av dem det var. Sen kom en hemsk o gräslig KARL - varning, varning!!! skrek alla hundarna i kör - Jazz som var den som höll på att bli tränad hade inget koppel och sprang fram till människan och betedde sig allmänt gräsligt, rena löpsedelsfasonerna. Ying och Tigger larmade som hundgårdsbastarder. Suck. Efter några försök till att få Jazz att koncentrera sig trots att det fanns en ruskig mansperson inom synhåll skulle jag ta alla tre odjuren till bilen för att två skulle få sitta i den medan jag tränade den tredje. Då lyckades förstås Jazz trassla sig ur mitt grepp och rusa fram till en rottweiler som matten hade fullt knog att hålla i - hon såg måttligt glad ut åt mitt ouppfostrade odjur. Lyckades infånga detta, och burade in Tigger och Ying i bilen för att träna agility med Jazz - då smet han igen mot en av brukshundsguruerna och hennes schäfer. Tack och lov var det ett staket i vägen så jag lyckades få honom tillbaka till mig - men jag fick ett ont öga av gurun - och sen gjorde vi några slalom. Urk - varför har alla andra så duktiga hundar som kan gå lösa hur som helst och blir lydnadschampinjoner på noll-komma-noll-nix? Idag fick jag åter en känsla av att oavsett hur duktig Jazz nån gång blir på tävlingslydnaden kommer vi aldrig att passera I:an, för vi kommer ALDRIG att klara tandvisningen. Men - di är rara ändå, de små kräken. Jag behåller dem ett tag till.